Ofrivillig barnlöshet. Hur djupt kan det gå en till sinnes, egentligen? Kan "obesvarad" barnlängtan rentav göra en galen? Den frågan ställs i teaterföreställningen "Baby blues" med Teater Orka, som hade premiär i Katrineholm i helgen.
Trots att ensemblen är stor och rollerna många, handlar pjäsen, som skrivits och regisserats av Jenny Cronholm, egentligen bara om Madeleine och hennes upplevelser. Från barndomen på 1980-talet fram till i dag. Madeleine spelas som vuxen av Therese Fasth och som barn av Agnes Lindqvist.
När vi först möter Madeleine är det i en mardrömsscen där olyckskorparna kraxar om den biologiska klockan. Därifrån kastas berättelsen tillbaka i tiden, och Madeleine har just börjat skolan.
Skolstarten har inte varit problemfri för Madeleine som omger sig med ett entourage av låtsaskompisar som hon kallar Blonker och säger rakt ut vad hon tycker och tänker. Nu vill Madde sluta skolan. Pappan (spelas av Krister Wistbacka) fnyser mest och undandrar sig problemen. Hennes mamma (Maud Munther Wistbacka) bejakar hennes fantasier. Samtidigt försöker modern ge sin dotter en strategi för att klara av en oförstående omvärld.
I nästa scen dyker Madeleine upp i form av en sliten, ofräsch medelålders kvinna som uppenbart lider av psykisk ohälsa. Hon sitter på en bänk i en lekpark och tar kontakt med en tolvårig flicka (Maja Asplund). Madde fångar flickans intresse genom att erbjuda henne 100 000 kronor för att bli hennes barn. I drygt två timmar får sedan publiken luckorna i berättelsen ifyllda.
Man förstör inte spänningen genom att säga att Madeleine, som redan från början har problem med verklighetsuppfattningen, blir spritt språngande galen när hon kommer till insikt om att hon inte kan få ett biologiskt barn.
Genom att göra Madeleine till galning har Jenny Cronholm gett henne större svängrum i sina känsloyttringar. Madde håller inget inom sig, utan lever ut sin avundsjuka, sin ångest och sina fantasier, och drar med sig sin omgivning i spelet för "husfridens" skull. Therese Fasth gestaltar en oberäknelig kvinna som kan växla humör på en nanosekund och skrämma vettet ur folk. Man förstår att hon är i stånd att kidnappa barn eller koka kaniner. Det hela är bitvis skrämmande, men också roligt och träffsäkert, och mitt i alltihop också laddat med mängder av nostalgi kring allt frånskolgårdsdramatik, mobiltelefoner och sedan länge stängda danshak i Katrineholm.
Ensemblen är som sagt stor, och inslagen är många och skiftande. Det är dans, sång och snabba växlingar i tid och rum. Jenny Cronholm har fått ihop det och har också hittat många duktiga skådespelare. Förutom Therese Fasth, som är suverän, måste Maja Asplund och Linus Gustafsson nämnas särskilt.