"Ladykillers" är ursprungligen en brittisk film från 1955, som fick en remake av bröderna Coen år 2004 med Tom Hanks i huvudrollen. Teaterversionen fick premiär 2011. Den uppsättning som nu ges på Oscarsteatern i Stockholm utspelar sig i början av 1960-talet i London.
I ett fallfärdigt hus intill järnvägen bor den gamla rara, och på ytan ganska förvirrade Mrs Wilberforce (Suzanne Reuter). Hon har för vana att anmäla misstänkta brott till polisen. När vi möter henne har hon ännu en gång levererat en osannolik historia till polischefen (Jacob Nordenson). Han intar en överseende Peter-och- vargen-attityd, och ber henne att tänka sig för innan hon slår larm nästa gång.
Mrs Wilberforce bor i ett fantastiskt kråkslott. Scenografen Bengt Fröderberg har skapat en miljö som är som en blandning mellan Villa Villekulla och Fawlty Towers, med vindlande trappor och stormönstrade tapeter. Hennes enda sällskap är en papegoja som lider av en svår sjukdom. Nu har hon annonserat efter en hyresgäst. Professor Marcus (Jonas Karlsson) dyker upp och påstår sig vara ledare för en stråkkvartett. Han hyr rummet, och ber om lov att få använda det till repetitionslokal för kvartetten.
I själva verket är musiken en täckmantel. Professor Marcus är ledare för en liga som förbereder ett värdetransportrån. Snart har han också involverat den ovetande Mrs Wilberforce i den stora planen.
Det känns nästan som om manuset är skrivet för de fem skådespelarna i de bärande rollerna. Det är inte bara av godo, men när det fungerar som bäst finns det utrymme till subtila utvikningar som åtminstone fick mig att le stort. Som när Johan Rheborgs Major bejakar sina kvinnliga sidor, syr en klänning och börjar hänga med tanterna, utan att det blir löjligt eller plumpt.
Suzanne Reuter gör en nedtonad böjd gammal tant, och Leif Andrée gör ett storögt porträtt av en korkad före detta boxare. Shelby Niavarani är perfekt castad i rollen som våldsbejakande och nervig maffiaskurk, utrustad med både kritstreckskostym, fiollåda och stilettkniv.
Men det är Jonas Karlsson som briljerar i "Ladykillers". Med honom som professor Marcus och föreställningens motor spinner intrigen som en nyservad Merca. Hans professor är genuint rolig, både tack vare tajmingen i replikerna och ett kroppsspråk som aldrig blir för yvigt.
Ja, det är verkligen mycket hög och jämn klass på föreställningen, även om den inte är nyskapande eller överväldigande.