Det är en lite ovanlig vanlig dag på Blomsterängens äldreboende. Två av personerna som bor där, det äkta paret Astrid och Jonny, ska tillsammans med Blomsterängens syster Gun framföra en cabaret för sina kamrater på boendet. Efter föreställningen ska en av kommunens potentater hålla en föreläsning om beskattning och sedan blir det kaffe.
Men Astrid (Lena Sirrewius) verkar ha glömt alltihop och tycker att man kan gå på kaffet direkt. Jonny (Arne Eklöf) vill inte göra Hamlets monolog, utan börjar gestalta sina egna minnen. Det blir upptakten till dramat "Himlen... var god dröj" som spelas i Godsmagasinet i Katrineholm.
Föreställningen är en vindlande resa som det inte alltid är så lätt att hänga med i. Manuset ställer krav både på ensemble och publik med sina utflykter i tid och rum och tvära kast i handlingen. Dessbättre bjuder föreställningen på många guldkorn, och den breda Katrineholmspubliken får möta en ny, lokal stjärna i 18-åriga Emma Ormegard.
Emma Ormegard har tidigare synts i olika sammanhang med Kulturskolan och i Katrineholms ungdomsrevy. Här, tillsammans med mogna scenrävar som Arne Eklöf, Lena Sirrewius och Bo Ekman, får hon visa upp sin bredd som skådespelare och musiker. Emma sjunger vackert och spelar både piano och oboe på scenen. Dessutom får hon till ett fint samspel med Arne Eklöf och Lena Sirrewius.
Annars är det Lena Sirrewius rollgestalt "Astrid" som stjäl showen. Lena Sirrewius gör en 77-åring som känner att hon inte längre behöver upprätthålla några fasader. Astrid säger vad hon tycker om såväl maken Jonny, sin samtid som sin egen historia och tar sig rätten att glömma bort saker. Att kalla Astrid dement är inte på pricken, hon är snarare trött.
"Det var inte bättre förr" slår Astrid fast, men i nästa sekund förlorar hon sig i romantiska minnen.
Lena Sirrewius växlar skickligt skepnad med blixtens hastighet och förvandlas till en ung eller en medelålders Astrid framför publikens ögon.
Arne Eklöf har en tuff utmaning i sin rollfigur Jonny, som publiken får möta i olika skeenden i livet. Vem är han egentligen? En illmarig och gubbsjuk åldring som fantiserar om syster Gun? En schysst man som alltid tagit sitt ansvar för barn och familj? En "typisk svenne" som gillar kött och potatis och fasta rutiner eller en opålitlig fylltratt som hänger med polarna på parkbänken och är otrogen mot Astrid?
Det hela blir till sist ganska dråpligt och slutet är överraskande, och alltihop är inramat med musik från olika decennier.