"Alla är vi änglar när vi dör", heter ett nyskrivet drama av Pia Widlund som just nu spelas av Kannibalteatern i Katrineholm.
Det är fråga om en timmes eländes elände, cynismer, krossade drömmar och död. Låter det förfärligt? Ja, kanske det, men det är i själva verket mycket härligt.
Kannibalteatern, med Pia Widlund som regissör och konstnärlig motor, har på senare år gett katrineholmarna flera amatörteaterföreställningar. Främst har det varit fråga humor, och pjäserna har för det mesta hämtats ur den befintliga repertoaren. De personer som är involverade i Kannibalteatern känns också igen från andra lokala amatörteatersammanhang, såsom folklustspel på stora Djulö friluftsscen eller den levande julkalendern på Stortorget.
Med dramat "Alla är vi änglar när vi dör" tar både regissör och ensemble ett kliv. Pia Widlund har skrivit sin första vuxenpjäs. En enaktare som utspelar sig i dödscellen i ett amerikanskt kvinnofängelse. Här möter vi tre kvinnor dömda till döden och deras fångvaktare.
I centrum står Tracy, spelad av Johanna Allen Dahlberg, som suttit i dödscellen i drygt tio år, dömd för att ha dödat sin man med ett 20-tal knivhugg. I sitt tidigare liv var hon framgångsrik läkare och mor till en dotter. Nu har hon inget, och bara något dygn återstår innan hon ska avrättas. Hennes cellgranne har under alla år varit Laura (spelas av Sofia Jonsson) som fått sin fick sin livsdröm med man, barn och eget klädföretag utbytt mot en dödsdom efter att ha slagit ihjäl sin man och sin syster sedan hon upptäck att de gått bakom hennes rygg.
Så kommer en tredje fånge in i dödscellen, Betty (Karin Karlsson), som dödat sitt barn för att hämnas på sin misshandlande make.
Inget är särskilt realistiskt i detta drama. Ändå är det lätt att köpa. Redan efter några minuter är man som åskådare förflyttad till ett annat universum, och när man kommer ut därifrån en knapp timme senare, har man med sig en hel del tankar om mäns våld mot kvinnor, hopplöshet, medmänsklighet, rättspsykiatri och kriminalvård.
Egentligen finns det bara en sak att invända emot. Och det är att man inte vågar lita på att publiken orkar stanna i bubblan i en hel timme, utan bryter magin mitt i pjäsen med ett dansnummer som ligger lite ovanpå.
Men helheten är fin. Mycket handlar om att skådespelarna lagt ner enormt arbete och verkligen satsar på att gestalta sina karaktärer. Detta gäller alla, även dem i mindre roller. Ändå måste jag lyfta fram Johanna Allen Dahlberg som är föreställningens epicentrum, och som aldrig spelar över. Och Pia Widlund, som skrivit manus och fått ensemblen att våga ge sig hän i detta.