"Det stannar i familjen heter" en fars av Ray Cooney som just nu spelas av Kannibalteatern i Katrineholm. I deras version handlar det om några läkare på Kullbergska sjukhuset dagarna före jul. I centrum för berättelsen står Torsten Werstén (Björn Hellberg), en ängslig underhuggare som fått chansen att visa sig på styva linan och ta ett karriärkliv genom att hålla ett tal på den årliga konferensen för neurologer som ska hållas på sjukhuset samma dag. Samtidigt förebereder hans kolleger ett julspex. Som om inte det vore nog dyker syster Filippa upp, en kvinna som för drygt 18 år sedan var sjuksköterskeelev på Kullbergska. Hon berättar att den redan då gifte Torsten är far till hennes nu 18-årige son Jerry.
Hur invecklad och långsökt intrigen i "Det stannar i familjen" än är, är det omöjligt att inte bli imponerad av regin och road av ensemblens energi, tajming och förmåga att lära in repliker. För pjäsen är ett enda långt babblande, framför allt av Björn Hellberg som i stort sett är på scenen i två långa akter.
En himla massa entréer och sortier har man också lyckats tajma in, och när man som publik tror att den stackars Torsten Werstén inte kan trassla in sig i fler lögner och undanflykter drar skruvas allt till ett varv till. Alla är bra i föreställningen, även om några blommar ut lite mer. Som Gustav Karlsson, som får till ett fint samspel med Björn Hellberg och Charlie Andersson Wistbacka, som spelar sonen. Camilla Centerblad är också mycket komisk som drogad sjuksköterska.
En riktig feelgood-föreställning av amatörer på hög nivå.