Nyctereutes procyonoides, som hunddjuret heter på latin, har nämligen etablerat sig i vår del av världen på grund av lika delar mänsklig opportunism och missräkning.
På 1800-talet tog handelsmän några mårdhundar ur deras rätta habitat i östra Asien för att föda upp djuret på pälsfarmer i västra Ryssland.
Det blev en flopp, visade det sig: djuret utvecklar sin eftertraktade vinterpäls endast i vilt tillstånd.
Från 1920-talet och framåt släpptes därför 10 000 mårdhundar ut i Ukraina. Det var en ekonomisk succé men ett formidabelt biologiskt misstag. Djuret förökar sig både snabbt och kraftigt: upp emot tio valpar per kull. Det breder dessutom ut sig över stora områden.
I dag är mårdhunden etablerad i Skandinavien och i norra och sydöstra Europa. Bara i Finland skjuts årligen cirka 150 000 exemplar.
Mårdhundens intrång i den svenska faunan upptäcktes första gången 1945.
Arten är invasiv, det vill säga att den befinner sig utanför sitt naturliga område, sprider sig av egen kraft och skadar det ekosystem den hamnat i.
Den svenska kontrollen över djurets förekomst är därför rigorös. I fjol tog svenska jägare inom ramarna för Mårdhundprojektet hand om cirka 120 djur, de allra flesta i Norrbottens län.
"Ta hand om" innebär två saker. Enstaka individer fångas levande och steriliseras. De GPS-märks och släpps sedan ut igen.
Dessa så kallade Judasdjur leder sedan jägarna till större grupper av mårdhund – som avlivas. På så sätt förhindras arten att öka i antal.
Mårdhunden har ett dåligt rykte, förtjänt eller icke beroende på vem som tillfrågas. I Japan är dock djuret populärt och omskrivs i folksagor och mytologi som ett smart och okynnigt djur.
I den japanska sagans värld är mårdhunden en hamnskiftare, en varelse som kan anta alla sorters förklädnader och kroppsliga former.
Den anses dock varken vara illvillig eller ondskefull.