En avslappnad Nisse Sandström inleder torsdagskvällens konsert med att säga:

– Det är faktiskt 57 år sedan Erik och jag spelade tillsammans första gången, och nu i kväll får vi för första gången spela tillsammans med de här duktiga ynglingarna. Sandström understryker sitt uttalande med en svepande gest mot de två yngre medmusikanterna och fortsätter:

– Jag tycker att vi börjar med en blues. Vad sägs om Charlie Parkers ”Billie’s bounce”? Och så är konserten i gång i den gamla, anrika värdshusbyggnaden i Malmköping.

Klubbatmosfären är redan på plats och det svänger gott om bandet. Tungt driv på ride-cymbalen länkar till en stadig walking-bas. Det kompetenta kompet blir en trygg utgångspunkt för tenoristen Sandströms logiskt melodiska solospel, ett solospel som hämtar influenser från giganter som Sonny Rollins och Dexter Gordon. Andreas Kallunki balanserar effektivt melodi mot ackordspel på sin gitarr och imponerar stort, särskilt som det alldeles purfärska bandet haft minimal chans att repetera inför konserten.

Den lättsamma hållningen med lite av jam-karaktär smittar av sig på publiken. Solona applåderas livligt och Sandström tackar allra ödmjukast för uppskattningen. Ett knippe välkända jazzstandards rullas ut, låtar som Mulligans ”Line for Lyons”, Gershwins ”Summertime”, Rodgers ”Have you met Miss Jones” m fl. Rollins rytmiskt lite knepiga ”Airegin” spelas i ett rejält upptempo och bjuder på sköna solon. Den sjunde konserten inom ramen för WärdshusJazzen i Malmköping blev en formidabel succé inför fullsatt salong och två extranummer krävdes innan publiken till slut nöjde sig till tonerna av Sandströms egen ”Nisse’s slow blues”