De folkkära "gubbarna" Herman, Greger, Veiron, Fred Asp, Lasse Kongo och skruvade versioner av verkliga personer, som programledaren Bertil Svensson, Tony Rickardsson, Björn Ranelid och Ernst-Hugo Järegård – alla är de med i Robert Gustafssons jubileumsföreställning, som hade nypremiär i Stockholm i torsdags kväll.
Men den som tror att Robert Gustafssons jubileumsrevy består av ett pärlband av gamla välkända sketcher ur Nilecity, I Manegen med Glenn Killing, Torsk på Tallinn och så vidare, kan bli lätt besviken. Den mest framträdande gestalten i föreställningen är figuren "Robert Gustafsson", en hypokondrisk arbetsnarkoman och pedant med stort ego och låg självkänsla – som gjord att skruva till och göra humor av. Humor som lätt kan fastna i halsen och orsaka just en sådan host- och harklingsattack som kommit att bli en av komikern Robert Gustafssons signaturer.
Den "Robert Gustafsson" som framträder på scenen är ingen man vill vara, eller ens vara med. I alla fall inte om man ska tro hans "fru" (spelas av utmärkta Åsa Fång), som dyker upp i olika situationer.
Det här gör första avdelningen av föreställningen intressant snarare än rolig. För som publik tvingas man ställa sig frågan hur mycket av verklighetens Robert Gustafsson vi får möta. Den där svärtan, som alltid funnits med på ett hörn i Robert Gustafssons gestalter, oavsett om han spelat klassisk dramatik, fars eller varit en del av smarta Killinggänget, är inte bara det som gör Robert Gustafsson roligare än många andra – den tycks vara en högst påtaglig del av Robert Gustafssons liv.
Den har han burit med sig varje dag, ända sedan han föddes i Katrineholm för 47 år sedan, in i en familj som kunde ha varit alldeles typisk. Det var pappa som var möbeltapetserare och mamma som var hemmafru. Familjen bodde i en lägenhet på Norr. Men så fanns också Robert Gustafssons storebror, som hade ett allvarligt hjärtfel. Den unge Robert, som senare flyttade med familjen till Skövde, fick skydda sin storebror i skolan. Det var så han lärde sig att använda humorn som vapen, försvar och skydd.
Detta berättar Robert Gustafsson mellan de fartfyllda shownumren som inleder föreställningen. Dess första fas slutar hemma hos "Robert Gustafsson", i en säng i ett syrgastält, där den hypokondriske komikern ligger för döden. Hans liv ska passera revy. Eller snarare: en revy ska passera hans liv. Fast inte i någon kronologisk ordning. Åldrandet, döden och bitterheten står i centrum. Nu kommer föreställningens starkaste nummer slag i slag. Ibland får jag svårt att andas. Det är roligt, men det gör samtidigt ont.
Det börjar med en underbar monolog om åldrandet. Vi som har sett Gustafsson 3 tr i TV4 under den gångna hösten känner igen figuren: den gamle mannen med dålig kontroll på sinnen och kroppsvätskor, men med känslor som en ung man. Det är gripande och komiskt och vackert, när Robert Gustafsson bjuder upp sin rullator till dans. Här måste vi också lyfta fram scenografin, de sceniska lösningarna och visuella överraskningarna som publiken får.
Innan showen avslutas med ett besök av speedwayföraren Tony Rickardsson hinner vi också träffa Fred Asp som ska begrava sin döda iller. Ett nummer som rymmer allt det som jag tror att publiken kommit för att uppleva när det ska se Robert Gustafsson live.
Just detta med publikens förväntningar måste ha varit en av de svåraste sakerna att tackla när man satte ihop showen. Det gäller att undvika att bara stapla det mest folkkära och förväntade inslagen ur Robert Gustafssons karriär, utan att göra publiken besviken. Den balansgången har man delvis klarat av i denna roliga men ganska spretiga revy.