En baddare när det gäller fiske är Lilian Åhlund, 78 år, bosatt i Flen men tävlar i hela Sörmland. Hon är svensk mästare i pimpelfiske, men under sommaren är det mete som gäller.
– Även om vi tävlar så är det rogivande att meta. Men får man ingen fisk så är det inte så rogivande...
På en metetävling är segraren den som har högsta totala vikten på fångade firrar. All fisk, utom gädda och den fridlysta ålen, räknas och fyra timmar har metarna på sig.
Lilian Åhlund har fyra metspön med sig på tävling. De är 3, 4, 5, och 6 meter långa. Fiskar hon på en pir är det ett kort spö som kommer till användning, och vid en sjökant väljer hon ett längre spö.
– Först lodar jag djupet, sedan anpassar jag reven till djupet, i regel fiskar jag nästan på botten.
Lilian, som tävlat 15-20 år, väljer att agna med mask eller maggot (ett annat och trevligare ord för spyflugelarver). Många agnar med majs och Lilian har provat, men utan större fiskelycka. Sedan är det bara att kasta i reven. Vänta. Och hoppas på fru Fortuna.
– Har man tur och hamnar på rätt ställe får man fisk, är det tävling får man byta plats efter en kvart. Men man måste ha minst fem meter till nästa fiskare.
Går det bra på en tävling får Lilian upp emot 4-5 kilo fisk, går det sämre kanske det bara handlar om något hekto fångst
Vilken är den största fisken du fått vid mete?
– En sutare på 1,4 kg som jag fick på kroken vid Ericsberg. Då blir man glad, och lite stöddig, förstås. Stöddig för att man klarar av att få upp den. Men då är det håv som gäller.
Måste man vara tyst när man metar?
– Nej, det tror inte jag. Jag brukar prata.