HÀr Àr Ines Zunkos vinnarnovell

Sörmland2024-12-21 05:00

Författare: Ines Zunko

Den sista 

Elios var fem Ă„r gammal första gĂ„ngen han lĂ€rde sig om jorden. Han var döpt efter sin farfar Elio, som i sin tur var döpt efter solen, och precis som honom hade han aldrig sett den förut.  

Som del av den sjĂ€tte och sista generationen ombord pĂ„ rymdstationen Attilo 9 hade han som barn suttit innanför stationens vĂ€xthus och hört historier om planeten dĂ€r allt börjat. Han fick lĂ€ra sig om evolutionen, om de troende och deras religioner, samt havet och molnen, och allt dĂ€r emellan.  

Elios var ett av de sista barnen som fötts, och efter olyckan, blev det uppenbart att han skulle bli den sista ombord. 

Han skulle dö ensam. Det visste de alla.  

I sina tidiga Ă„r hade han frĂ„gat om planeten. Om dess mĂ€nniskor och djur, och förmĂ„ga att behĂ„lla liv. De Ă€ldre hade svarat som generationerna innan svarat dem, och skakat sina huvuden Ă„t det de inte visste. 

ÂŽÂŽBerĂ€tta, `` hade han sagt. ÂŽÂŽBerĂ€tta om jorden! ``  

Och det gjorde de. Innan lĂ€ggdags och under maten, mellan lektioner och nĂ€r de lekte. De hade berĂ€ttat om en levande vĂ€rld. En holistisk vĂ€rld dĂ€r himlen Ă€ndrade fĂ€rg och dĂ€r allt, mer eller mindre, sammanlĂ€nkades.  

NĂ€r de inte kunde sĂ€ga mer visade de honom filerna. De fĂ„ bevisen som fanns sparade i datorn innan kontakten förlorades helt. Mapparna som innehöll jorden. Dess böcker och poesi, filmer och musik. Allt som fick dem att kĂ€nna.  

I 25-Ă„rsĂ„ldern lyssnade Elios pĂ„ Voyager 1:s golden record och försökte förstĂ„ sig pĂ„ vad mĂ€nniskorna som skapat den ville sĂ€ga. Han rörde sig till musiken och lĂ„tsades vara en vanlig ungdom i sitt tonĂ„rsrum pĂ„ jorden. NĂ€r syrsorna började surra, eller nĂ€r tĂ„gets metalliska lĂ€te tjöt, slöt han sina ögon och intalade sig sjĂ€lv att han var dĂ€r. Nere bland mĂ€nskligheten, som en del av det hela.   

NĂ€r han nĂ„dde 30 och besĂ€ttningen halverats, kunde han inte lĂ„ta bli att undra. Hade de gjort det ifall de visste? Skulle de drömt om att ta sig ut i rymden som barn om nĂ„gon berĂ€ttat att hela deras framtid skulle dömas till isolering? Alla deras kommande slĂ€ktlinjer, för evigt fast i deras drömmar om stjĂ€rnor. Han kunde aldrig förstĂ„ hur de varit sĂ„ fascinerade av rymden, nĂ€r allt intressant redan fanns pĂ„ jorden. 

Elios hade sett planeten en gĂ„ng. En liten ljusprick i mörkret, fem miljarder kilometer ifrĂ„n. Det liknade mer en stjĂ€rna Ă€n en planet och detta var det nĂ€rmsta han nĂ„gonsin skulle komma vad han suktade att kalla hem. Han hade stirrat pĂ„ den i timmar, tills den inte syntes lĂ€ngre. Elios visste, att Ă€ven om han fick chansen, skulle han aldrig kunna ta sig dit. Han var ett kosmiskt barn, en son till stjĂ€rnorna. Hans kropp hade inte klarat av det. 

SĂ„ 16 Ă„r in i livet, efter att faktumet sjunkit in, skrev han sin lista. Den som innehöll allt han drömde om att göra. Sakerna han ville testa och maten han ville smaka. Ibland kunde han sitta i dagar. Skriva tills handen krampade eller hjĂ€rnan behövde sömn. Punkterna bar alla ett ovetande, en frĂ„ga som suktade efter svar. De var inte skrivna i nĂ„gon speciell ordning och han sĂ„g alla som lika viktiga. Men Ă€ndĂ„ brukade hans ögon hĂ€nga lite lĂ€ngre över vissa, och likasĂ„ brukade hans mun upprepa dem oftare. 

Den tredje punkten var en sĂ„dan punkt. En som han kunde viska tyst för sig sjĂ€lv nĂ€r de andra lĂ„g och sov.  

ÂŽMöt nĂ„gon ny. `LĂ€ste han, om och om innan ögonen drogs vidare. ‘Upplev planetens gravitation, smaka fĂ€rsk frukt, sov i en sĂ€ng. ` 

Han ville klappa jordens alla hundar och klĂ€ttra i dess trĂ€d. Lukta pĂ„ blommor och bada i havet. Han ville springa sĂ„ fort han Ă€n kunde. Betrakta fĂ„glar och kryp. Kolla upp mot en sky och se moln. Han ville gĂ„ i en skola och besöka ett bibliotek. BeskĂ„da solen nĂ€r den gick ner och upp. Han undrade hur det skulle kĂ€nnas att prata med en helt ny mĂ€nniska. NĂ„gon man aldrig trĂ€ffat förut. Eller hĂ„lla i nĂ„gonting man aldrig vidrört.  

Den enda fysiska boken han Ă€gde var en rumĂ€nsk deckare frĂ„n 1970-talet. Den hade tillhört en av de första. NĂ€r mĂ€nniskorna ombord fortfarande hade en mening, ett uppdrag. 

Det var i den boken som han skrev sin lista. Han hade börjat med att fylla dem tvĂ„ första sidorna, de blanka innan bokens titel, och sedan fortsatt pĂ„ de fyra lĂ€ngst bak. Han hade Ă„ngrat sig sekunden blĂ€cket nuddade pappret och grĂ„tit till dem Ă€ldre om sina besvĂ€r. De hade tröstat honom med att orden Ă€ndĂ„ var obegripliga för dem, att de aldrig skulle kunna ta reda pĂ„ vad det betydde. Men faktumet högg i hans inre och tĂ„rarna flöt upp i pannan, innan de satte sig i hĂ„ret.  

Den enda anledningen varför han fick idĂ©n att skriva i boken var för att nĂ„gon redan gjort det innan honom. Det var en vacker men slarvig handstil. Som att personen snabbt ville fĂ„ ner bokstĂ€verna i skrift.   

ÂŽI natt, ` hade meningen börjat, den delen av pappret var skrynkligt. ÂŽ I natt drömde jag att vi befann oss pĂ„ en frĂ€mmande farkost. Vi hade Ă„kt in i nĂ„gonting sĂ„ stort att vi aldrig skulle kunna ta oss runt det. Jag tror det var en planet, den sĂ„g död ut. ` 

Första gĂ„ngen Elios lĂ€ste orden hade han legat vaken i timmar. PlĂ„gad av en rĂ€dsla djupare Ă€n han nĂ„gonsin kĂ€nt. Han skulle inte förstĂ„ varför orden förföljde honom sĂ„ förrĂ€n hans Ă„lder börjat nĂ€rma sig 60. Det var runt dĂ„ som hans sista vĂ€n slöt sina ögon och vĂ€lkomnade döden. 

Det var runt dĂ„ som hans tvĂ„ ensamma mĂ„nader tog sin början, innan han bestĂ€mde sig för att stĂ€nga ner allt och lĂ„ta rymden sluka honom hel.  

Han hade vandrat runt i timmar och iakttagit sitt hem. Platsen dĂ€r han tog sitt första andetag, sina första steg. Platsen som snart skulle bli hans eviga viloplats.  

Han drog i dess spakar och tryckte pĂ„ knapparna, tills tystnaden surrade i öronen. NĂ€r mörkret lagt sig omkring ekade datorns röst för en sista gĂ„ng. Varnandes för hur syret skulle nĂ„ kritiska nivĂ„er i deras tillstĂ„nd.  

Elios hand hade stelnat till innan den lĂ€t ventilerna öppnas, osĂ€ker pĂ„ hur manövern skulle pĂ„verka hans kropp, hur fort det skulle ta hans liv.  

Han tog ett djupt andetag, fyllde sina lungor stora, och andades inte ut förrĂ€n han kunde höra sitt hjĂ€rta bulta inom sig. Mörkret som alltid tillhört utsidan omringade honom nu.  

Hans tankar var röriga, svĂ„ra att greppa, men snart fastnade de pĂ„ ett minne, en historia han hört som barn.  

NĂ€r Gaia frĂ„n den andra generationen föddes hade kontakten med jorden varit lĂ„ngt död. Det Ă€r sagt att hennes första mĂ„nader i livet, tillsammans med alla ombord pĂ„ Attilo 9, spenderades Ă„t att ta henne hem. NĂ€r de nĂ„dde fram och tittade ner pĂ„ dess blĂ„gröna yta hade en lĂ€ttnad dragit sig genom besĂ€ttningen. Radion var fortfarande bara ett brus, men snart gjorde sig en utav astronauterna redo för att ta sig ner via landningskapsel. Han sköts i vĂ€g och jublet ekade inom farkosten. 

Det skulle ta en vecka innan de insĂ„g att de var helt ensamma dĂ€r uppe, och mĂ€nniskorna pĂ„ jorden troligtvis döda. 

De hann bevittna mĂ„nen ta ett varv runt jorden innan det sista meddelandet frĂ„n mĂ€nskligheten blinkade pĂ„ deras skĂ€rmar. De tre orden hade i det ögonblicket stĂ€ngt dem ute frĂ„n gemenskapen.  

ÂŽÂŽKom inte tillbaka ``, hade det stĂ„tt. Det var en kvardröjd anvisning frĂ„n mĂ„nader tillbaka, en varning som Ă€ntligen lyckats nĂ„ fram. 

Elios hade hört historien tusentals gĂ„nger, om Gaia och resan till jorden. SĂ„ nĂ€r det oĂ€ndliga mörkret avbröts och hans skĂ€rm lyste upp med ett gyllene sken, fĂ„ngades han av en bortglömd kĂ€nsla. FörvĂ€ntan.  

LĂ„ngsamt, genom luften, drog han sig fram för att stanna över den lilla skĂ€rmen. Han kollade ner pĂ„ dess blinkande ljus, sĂ„ desperat att bli sedd. 

Och sĂ„ förblev han en stund, stilla, med handen svĂ€vandes över knappen. NĂ€r den sjönk ner ilade kylan upp frĂ„n skĂ€rmen och in i hans hand.  

Först blev allt svart. Stilla, som om ingenting hĂ€nt. Men sen kom ett sprakande ljud, ett brus, och skĂ€rmarna lyste upp, starkare Ă€n nĂ„gonsin. Elios höll andan nĂ€r videon startade och ett ansikte formades pĂ„ skĂ€rmen framför. Mannen harklade sig försiktigt innan han öppnade munnen för att tala. Trots sitt stilla uttryck var det nĂ„got annorlunda med sĂ€ttet hans ögon mötte kameran pĂ„. 

ÂŽÂŽMitt namn Ă€r Frank Kepler och just nu befinner jag mig ombord pĂ„ Attilo 9. Jag har valt att göra denna inspelning dĂ„ vi för tre timmar sedan tog beslutet att Ă€ndra riktning. Senaste gĂ„ngen vi hörde nĂ„nting frĂ„n jorden var
gud jag kommer inte ihĂ„g. Kanske fem, sex mĂ„nader sen. Och om jag ska vara Ă€rlig tvekar jag pĂ„ om vi nĂ„gonsin kommer fĂ„ höra nĂ„got mer. VĂ„rt nya hopp ligger nu i det omedvetna. I samma stund jag talar diskuteras det i rummet intill sannolikheten för liv pĂ„ en ny planet. SĂ„ om ni ser den hĂ€r videon, antar jag att ni funnit det. `` 

HĂ€r tog hans röst plötsligt slut. Den förblev sĂ„ lĂ€nge, som svald i fel strupe, innan luften lĂ€mnade lungorna med en lĂ€tt utandning.  

ÂŽÂŽJag vĂ€nder detta meddelande till den framtida generationen. Ni som fĂ„tt det största och det viktigaste uppdraget mĂ€nskligheten nĂ„gonsin stĂ„tt inför. Ni, vars uppgift Ă€r att Ă„terskapa ett samhĂ€lle, en vĂ€rld, lik den vi gick miste om. ``  

Den hĂ€r pausen var lĂ„ng, sökandes efter nĂ„nting Elios inte kunde tyda. NĂ„got bortom kameran. NĂ€r manen lyfte sina hĂ€nder mot den frös bilden och i respons grep Elios tag om skĂ€rmen och drog sig nĂ€rmare, desperat efter mer. Om han kunnat tala skulle han sagt nĂ„t, men i stĂ€llet bar munnen en glipa och ögonen frĂ„gor som inte gick att uttrycka.  

NĂ€r kameran fick tillbaka sin flytande bild, och Elios sĂ„g vad den visade, drog sig en stöt ner frĂ„n bröstet, genom ryggraden och Ă€nda till fötterna. Sensationen fick hĂ„ret pĂ„ hans armar att resa sig.  

Mannen hade vĂ€nt kameran ut genom fönstret och framför dem lĂ„g jorden. Alldeles för nĂ€ra för att se i sin helhet. Men Elios, förblindad av dess spretande fĂ€rger och skinande ljus, lĂ€t sig för första gĂ„ngen inte störas av den mörka avgrunden lĂ€ngst atmosfĂ€rens kant.  

ÂŽÂŽEn gĂ„ng i tiden existerade 8 miljarder mĂ€nniskor. Trots att det inte var sjĂ€lvklart frĂ„n deras synvinkel hade de en sak gemensamt. De var ett, tillhörande samma. `` 

Mannens röst vibrerade i tomheten. NĂ„gonting i hans ton hade Ă€ndrats. Som att han plötsligt talade till en vĂ€n. 

ÂŽÂŽKolla pĂ„ den. Om jag bara insett tidigare hur vacker den Ă€r. Alla mina minnen finns dĂ€r nere. Min familj Ă€r dĂ€r, tillsammans med allt jag nĂ„gonsin Ă€lskat. Jag önskar att jag hade uppskattat den mer. Tagit vara pĂ„ tiden jag hade... Kolla pĂ„ den. Det hĂ€r Ă€r vi. VĂ„rat hem. `` 

Elios kunde kĂ€nna lögnen pĂ„ sin tunga redan innan den formats i huvudet. Hans andetag var tunga men korta, som smĂ„ suckar. ÂŽ Vi. ` 

NĂ€r mannen inte hade mer att sĂ€ga hĂ€ngde jorden tyst framför dem bĂ„da. Elios kollade pĂ„ den solitĂ€rt och tĂ€nkte pĂ„ allt som fanns dĂ€r nere. 

PĂ„ havet och landet, och dess floder och berg. Han tĂ€nkte pĂ„ alla spöregn och snöstormar, och lukten som sĂ€gs följa. Han sĂ„g löven, och kylan, och mossan som vĂ€xte pĂ„ trĂ€den. 

Han tĂ€nkte pĂ„ all konst. Och han tĂ€nkte pĂ„ krypen. PĂ„ spindlarna, med dess glittrande, ömtĂ„liga nĂ€t.  

Sen förestĂ€llde han sig himlen. Med alla moln, klara stjĂ€rnnĂ€tter, och mullrande Ă„ska.  

Han tĂ€nkte pĂ„ krigen, och han tĂ€nkte pĂ„ svĂ€lt. PĂ„ vilda blommor, brinnande skogar och svalkande brisar.  

Han lĂ„tsades kunna höra vĂ„gor, skvalpandes mot en klippkant, och fotsteg, trampandes i grus.  

Elios kollade ner pĂ„ skĂ€rmen och tog in dess vackra helhet.  

Jorden. TĂ€nkte han.  

Allas utom min.  

SĂ„ jobbar vi med nyheter  LĂ€s mer hĂ€r!
 
 
 
 
 
 
LĂ€s mer om
Litteratur
Sörmland
Eskilstuna
Sörmlandsnovellen