Först växte studsmattorna upp som svampar i var barnfamiljs trädgård. Sedan kom badbassängerna.
Nu är det robotgräsklipparna som glider fram på var och varannan gräsmatta.
Hade det inte varit så att robotdammsugaren blev årets julklapp i fjol så hade jag satsat hela spargrisen på robotgräsklipparen i år.
Inte för att jag egentligen förstår varför. Det finns väl ingen som har råd att köpa något liknande i julklapp till någon. Men ändå.
Hål i plånboken har jag hört talas om. Men att köpa en robotgräsklippare innebär också hål i huvudet.
"Nä men titta vem som kommer här då!".
"Nämen, oj, har du fastnat i rabattkanten. Så nu kan du klippa vidare".
Gode Gud, måtte ingen höra att vi pratar med den förbenade gräsklipparen som om den vore en hund. Eller möjligen en bäbis.
Ibland pratar vi om den med grannen. Jo, för han har ju också ett exemplar. Då står vi på varsin sida om häcken och låter liksom... nyförlösta.
Och när det vill sig riktigt illa då står vi fyra vuxna på rad och gissar åt vilket håll den lilla gröna frisören ska gå, hur den kan känna av vilken del av gräsmattan som ännu inte är klippt.
Det kan den inte. Det är slumpen och det eviga sick-sackande som gör att målet med 800 kvadratmeter golfgreen mitt i centrala Katrineholm snart är uppfyllt.
Drömma går ju.
Sovrumsdörren står på vid gavel. Och här ligger vi, nerbäddade under täcken och med huvudena lutade mot ett gäng mjuka kuddar.
Det enda som hörs är ett svagt dovt muller.
"Hör du, nu klipper han gräset åt oss", säger jag till mannen.
Sedan sover vi.