Alltså, jag har inget emot dagens dikt. Tvärtom. Många av mina bästa vänner är diktare - höll jag sånär som på att skriva. Nej, så är det väl inte precis. Även om en del av dem ljuger riktigt bra.

Men dikter har jag haft i öronen sedan dag ett. Morfar var till exempel fullständigt ostoppbar när han vevade i gång sina memorerade favoriter. "En fattig munk från Skara", Gustaf Frödings gamla paradverk om femton verser på det gamla trevliga versmåttet knittel, var snudd på obligatorisk så snart fler än tre av släktens medlemmar befann sig i samma rum. Hans döttrar blev ungefär likadana och reciterar fortfarande, runt och över 85-strecket, dikter om de kommer åt.

Dessutom gick jag på gymnasiet på den tiden då svensklärarna fortfarande var av den sort som utan förvarning stämde upp i "Heidenröslein" av Goethe mitt under lektionstid. Eller drämde i med ”Über allen Gipfeln” av samma kille. Samt gav oss kalla kårar med hjälp av Stagnelius´ "Till förruttnelsen". Kanske nynnas förresten "Sah ein Knab' ein Röslein stehn" fortfarande inom ramen för våra utbildningsanstalter, vad vet väl jag?

Hur som helst tycker jag, precis som alla andra kulturtanter, att det är helt underbart att bilmekanikerna i Kista lägger ned arbetet varje dag klockan tolv och skruvar upp volymen för att lyssna till Dagens dikt i P1.

Programmet är en institution i public service alltsedan den 1 februari 1937 och det gör det till radions äldsta. En folkbildargärning som heter duga.

Nu i veckan flyttade diktläsningen för första gången ut ur radiohuset för att möta sina lyssnare i verkligheten. Och det var nånstans där jag mulnade till.

Inte för att de sänder live. Och definitivt inte för att en av uppläsningarna gjordes från Eskilstuna. Vilket var svårt att missa eftersom vi här på redaktionen bombarderats med mejl och telefonsamtal i frågan under de två senaste veckorna. Sveriges radio ville ha lokaltidningens uppmärksamhet och framförallt gratisreklam inför diktläsandet på Energimyndigheten i stan.

Inget fel i det, vår uppgift är att upplysa våra läsare om sånt som kan tänkas vara av allmänintresse. Dagens dikt från Eskilstuna kan utan vidare sorteras in under den kategorin.

Nej, det som fick mig att efter sju-åtta mejl surna till var när jag äntligen läste hela meddelandet ända ner till avsändaren. Det kom inte alls från Sveriges Radio utan från en PR-byrå. En hipp sak som public service anlitat för att få största möjliga utdelning i lokalpressen. Gratis.

Public service använder alltså mina intvingade licenspengar till att betala en PR-byrå för att tjata sig till så mycket gratis produktplacering som möjligt i en lokalpress som i dessa dagar knappast flyter omkring i mjölk och honung.

Varför inte sätta in en betald annons i stället? Skulle det inte kännas bättre att gynna den lokala demokratin - det är ju trots allt den som lokalpressen utgör en del av fundamentet till - än att skicka pengarna till en hipp byrå i Stockholm?

Och måste verkligen allt - från stjärnor på slott till kärlekskranka präster och barnradion - hajpas och säljas in så förbannat? Var inte tanken med hela public service att få till ett alternativ till kommersialiserade medier?

Skiner inte 80-åriga Dagens dikt av egen kraft?