Filip Rautiainen kom igen efter en tuff period

Filip Rautiainen hade ont i magen samma dag som det var skolavslutning sommaren 2007. Det gav sig inte och första undersökningen på Kullbergska sjukhuset sa att det kunde vara blindtarmen.

Undersökningarna fortsatte på Mälarsjukhuset.

– Det var där vi fick en smäll på käften, som pappa Timo beskriver känslan när läkaren kom med provsvaren.

Sonen hade drabbats av wilms, en njurcancer som bara drabbar barn.

Behandlingen fortsatte omedelbart på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

– Vilket fantastiskt bemötande, vilken underbar hjälp och stöttning vi fått. Alla patienter är värda samma sjukvård som på barnonkologen i Uppsala, säger mamma Åsa.

– Vägen mellan Katrineholm och Uppsala måste vara en av Sveriges tråkigaste. Men det är värt varenda kilometer när man vet att man får den bästa vården, säger Timo.

Det sommarlovet blev inte som familjen, med lillebror Anton, tänkt sig. I stället för stoj, bad och slappa dagar förvandlades de till oro, väntan och åtskilliga timmar i sjukhussalar.

Det var bråttom och snart förstod också Filip att han var allvarligt sjuk. Det dröjde inte länge förrän frågan kom – "ska jag dö?"

Från Paris flögs docent Göran Läckgren, med rötterna i Vingåker, in för att operera bort den sjuka njuren.

– De var framgångsrika och Filip var en bra patient och svarade på medicinerna och cellgifterna, säger Timo.

Själv minns inte Filip så mycket av de tuffa dagarna. När han orkade blev det mest bus med lillebror Anton och de andra patienterna i de 20 salarna.

– Vi tejpade för doktorns skåp och det sista jag gjorde innan jag åkte hem var att tejpa för en kran, säger han och skrattar.

När allt kändes bra, att den värsta faran var över kom bakslaget. En tumör upptäcktes också i Filps andra njure.

– Den växte fort, när den upptäcktes var den stor som en ärta, 0,3 x 0,6 centimeter. Tio dagar senare var den 2,4 x 2,8 centimeter, säger Timo Rautiainen.

Allt började om, men medan några av de andra barnen på avdelningen aldrig kom hem, blev Filip frisk. Efter två års behandlingar. I dag är han en pigg 13-åring och det långa vägräta ärret rakt över hela magen har nästan läkt helt. Nu är han igång och simmar igen och presterar personrekord i nästan varenda tävling han ställer upp i.

Men årets viktigaste längder simmade han i måndags. För att samla in mer pengar till Barncancerfonden.

– Jag vet att de behövs, säger han.