Tollarparn tog plats utan att överskugga

Musikern Gösta Sandevärn minns sin musikerkollega Jan "Tollarparn" Eriksson och hur de trängdes på pianopallen under en krogshow med Zarah Leander.

spd6ebe4.jpg

spd6ebe4.jpg

Foto:

Sandevärns möten2014-07-29 06:00

Först blev han bygdens son och så småningom hela landets Tollarparn, denne store människa och pianist, med sitt godmodiga, breda leende i 70- och 80-talens teverutor. Och vilken plats han intog som solist, ackompanjatör och kompositör, utan att för den skull överskugga någon annan. Klart att han lämnade ett stort tomrum efter sig!

Då han befann sig i studion tryggt placerad bakom en flygel, blev artisterna lugnade, stjärnorna kom närmare jorden och programledarna stabilt närmare publiken. Tollarparn borgade för kvalitet och hans generösa personlighet nådde ända in till oss hemma i vardagsrummen.

Denna höst i mitten av 70-talet hade Arne Hülphers, Zarah Leanders man och ständige ackompanjatör, brutit lårbenshalsen. Lasse Holmqvist, som var primus motor i vår skånska krogshow, sökte en stand in och fann Tollarparn. Vi tjänade fortfarande som husband i övrigt.

Under denna intensiva månad delade denne gigantiske man och jag pianopall. En stol som var för stor för mig och för liten för honom. Zarah lärde sig säga "Tollarparn" med samma övertygande ackuratess som "Hülphers" och njöt av att vara dramatisk domptör, medan Jan lyste upp salongen med sitt sjumilaleende. Hans kärleksfulla spel och varmhjärtade enkelhet smittade av sig även på fixstjärnorna.

Till vardags verkade det som om karln var överhopad med pianojobb och att hans tid inte riktigt ville räcka till. Alla spelningar, stora som små, var lika viktiga. Det var så han såg på sina medmänniskor.

Så bjöds vi på premiärmiddag. Direktionen hade tack och lov placerat oss mitt emot varandra. Tollarparn berättade om sitt liv för mig. Om hur han inför större uppdrag stängde in sig på kammaren och råjobbade natt och dag vid klaviaturen.

Jag fick höra om konserter, tevestudios, turnéer, FN-tjänst, chosefritt, utan överdrifter, som om det gällt att plocka några blommor!

Trots alla fantastiska framgångar betraktade han mig som en vän och kollega.

Vad pratade ni om hela tiden? frågade Ingmar, kapellmästaren dagen efter.

Tja, vad gör två pianister som möts?

Slår an en ton och stämmer av.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om