Mångfacetterade Anna Vnuk, 45 år den 12 mars, har koreograferat och regisserat för scen, film och tv-produktioner, både för vuxna och barn. Bland annat skapade hon 2013 koreografin till UR:s populära barnprogram “Livet i Bokstavslandet” och 2015 förärades hon med TCO:s kulturpris för ”ett gränslöst, modigt och personligt konstnärskap”.

– Jag är väldigt glad att någon tyckte det. Det är fantastiskt att få ett pris när man gör sitt jobb. Det bör alla få, säger hon efter fotograferingen utanför sin studio.

Det roligaste med jobbet är att det inte finns något facit, framhåller hon. Därmed kan hon få utlopp för sin kreativitet.

Artikelbild

– Jag älskar att skapa fritt. När alla bitar faller på plats känns det magiskt. Men det är svårt också, det är så många komponenter – ruckar man på en bit förändras allt.

Det som kännetecknar henne som regissör är att hon inte pratar så mycket, menar hon.

– Det har att göra med att jag regisserar som jag skulle vilja bli regisserad själv. Jag försöker att skapa ett tryggt rum och låta de andra gräva där de står. Jag är en rätt mjuk regissör, det skulle kosta på att vara arg. Det är inte så att jag är snällare än andra, men jag är obekväm med att skälla ut och vara otrevlig mot folk.

Kärleksrelationen till dans inleddes tidigt under uppväxten på Hertsön utanför Luleå, med föräldrar och två yngre syskon. Hon var bara fem år när hon kände att dans var “helt rätt” för henne.

– Jag har tagit väldigt allvarligt på dansen sedan elvaårsåldern.

Fyllda 17 år blev det än allvarligare. Hon avbröt gymnasiet och sa adjö till vännerna och föräldrarna – som alltid varit oreserverat stolta över hennes val – och åkte till Stockholm. Hon kom in på Balettakademin, och hade tre tuffa år framför sig.

– Det var en chock för mig att flytta till Stockholm. Jag hade aldrig rest själv någonstans. Jag var alltid omringad av folk. I Stockholm blev jag skräckslagen och ensam.

Inte heller dansen gick längre som en dans. Hon blev tvungen att underkasta sig andras idéer och jobba med de egna felen.

– För första gången kändes dansen inte längre lustfylld, utan som något svårt. Det var fruktansvärt. Jag blev vilsen av den här perioden.

Efter Balettakademin kom en försenad pubertet, sannolikt hennes räddning. Hon släppte taget och minskade träningen radikalt till en klass om dagen och slutade banta.

– Jag började äta vad jag ville: pizza varje dag! Jag mådde så mycket bättre.

Hon hankade sig fram på dansjobb och koreograferade i grupp några gånger. Efter sex år samlade 29-åriga Anna Vnuk mod och bestämde sig att koreografera alldeles själv. Resultatet blev den egna produktionen “Solofestival med mig själv” på Dansens hus om uppväxten på Hertsön. Det blev ett stort genombrott med många varma ord.

– Det förändrade mitt yrkesliv jättemycket. Jobben har rullat på sedan dess.

Genombrottet innebar också att hon övervann rädslan för att koreografera själv.

– Jag tänkte att det egentligen inte fanns något att vara rädd för. I värsta fall skulle jag kanske bli det största fiaskot någonsin i Sverige, men det var jag beredd att ta.

– Jag tänker fortfarande att rädslan är nyttig för mig, annars upprepar man sig och skapar inte något nytt. Det är inget för mig. Det är bra att inte springa ifrån rädslan, utan möta den ansikte mot ansikte. Om du inte vet var du har rädslan kan den påverka dig i smyg.

Nu har 40 år med dans gått.

– Det känns fortfarande ljuvligt att dansa, dans är en källa till kreativitet. Andra personer lagar mat eller har andra sätt att koppla av på. Jag har dansen och jag älskar den.

När hon inte arbetar umgås hon med barnen, mannen och vännerna.

– Jag är nog en rätt livsbejakande person och jag har blivit allt mer lättroad med åren. Jag uppfattas kanske som en rätt glad person, men själv tänker jag att livet är som det är och känner mig tillfreds med den här tanken.

Hur tänker du dig framtiden?

– Så långt tänker jag inte, säger Anna Vnuk.