– Det var min mammas faster Margit som var aktiv gymnast och hon tog med mig. Hon och jag var bundisar.
Emilie har lite svaga minnen från de första gångerna trots att hon inte var så gammal.
– Jag tror att jag var lite rädd och satt på bänken bredvid mamma till en början. Det tycker nog många det är när man kommer till en ny grupp utan föräldrarna.
När Emelie blev lite äldre kom hon igång med truppgymnastik. Hon tyckte det var kul att tävla och ha något att sikta på.
När Emilie var 13 år assisterade hon en av de äldre ledarna i en av barngrupperna. Men ganska snabbt fick hon ta över en grupp och leda den på egen hand. När det var som mest spenderade hon alla dagar utom lördagar i gymnastiklokalen.
– Det var nog mer gympa än skola, säger Emilie och skrattar.
Hur var det att vara ledare i så unga år?
– Det var bra för man fick ta ansvar och lära sig att ta både barn och vuxna för man hade ju mycket med föräldrarna att göra också.
Numera är Emelie engagerad i Katrineholmsgymnasterna. Hon är sekreterare i styrelsen sedan några år och ledare i föreningen som håller till i tennishallen vid Duveholmshallen.
– Man har ju inte möjlighet att lägga så mycket tid som man gjorde tidigare. Jag försöker begränsa mig till en dag i veckan för att få en sund balans i allting.
Även på jobbet handlar det om att skriva en hel del för Emelie. Hon är nämligen läkarsekreterare på operation och akuten på Kullbergska sjukhuset.
– Jag tycker om att serva andra människor och det är väl den biten som jag tycker om med mitt jobb. Jag tycker om att träffa folk och ha en personlig kontakt, jag har alltid jobbat inom den typen av yrke.
Hon trivs också när det är ordning och reda.
– Jag gillar också att organisera saker och ting och det är väl därför som jag är med i en förening.
Emelie växte upp i Värmbol och då är det förstås oundvikligt att inte vara med i fotbollsskolan. Hon bodde granne med fotbollsplanen och hennes mamma kunde se Emelie när det var träning.
– När hon såg att jag julade mest förstod hon att fotboll inte var min grej, säger Emelie och skrattar.
Annars har och är handboll en populär sport inom familjen. Pappa Kurt har varit ordförande i Kaik och brorsan Henrik är ungdomsledare i klubben. Även Emelie har utövat sporten
– Jag tycker fortfarande handboll är jätteroligt att titta på, men jag tror inte jag skulle kunna stärka upp på ledarsidan inom handbollsverksamheten i Kaik.
Det tror du inte?
– Nej, det gör jag inte, säger hon och skrattar.
Emilie och familjen åker gärna på fjällsemester men i år var det ingen rolig tripp för oturen var framme flera gånger om.
– Vi hade två benbrott och två som fick magsjuka, min bror bröt foten och sonen handleden och småtjejerna fick magsjuka.
Hann ni med något innan allt detta?
– Jadå, vi hade i alla fall tur med vädret, det är väl så man får tänka.