Det är inte antingen eller utan helst både och. Sussie Engberg har inte svårt att välja, det är bara det att hon gillar så mycket
– Gympadojor eller högklackat, båda funkar och i rätt sammanhang är jag bekväm i båda.
– På samma sätt som det känns bra att växla mellan en fördjupning i P1 och skvalmusiken i andra kanaler. Sommar och värme har sin tjusning lika mycket som vinter och vita vidder.
När Sussie Engberg beskriver trivselkänslan av att smälla på är det inte träningen i boxningslokalen hon syftar på.
– Jag tyckte om den träningen, men hade aldrig någon längtan efter att gå någon match.
Nej, att slå någon på käften ligger inte för en person som älskar sina medmänniskor så mycket som Sussie. Att "smälla på" innebär i hennes värld ett sökande efter nya utmaningar, fylla på med nya erfarenheter och inte stanna upp och bli nöjd.
En nödvändig kravprofil för en person som tagit till sin uppgift att göra idrotten enklare för dem som har ett handikapp eller funktionsnedsättning. Det är då drivet blir lite motsägelsefullt.
– Det finns så sjukt mycket att göra. Men de små stegen är lika viktiga, förklarar hon förmågan att också glädjas åt det lilla.
Egentligen är det inte alls konstigt att Sussie jobbar på Sisu idrottsutbildarna med bland annat handikappidrottsfrågor. Det är bara att följa den röda tråden för att inse det logiska.
Idrotten och föreningslivet blev tidigt en självklar del av hennes fritid.
Sussie är fostrad i Kif men upptäckte under gymnasieåren innebandyn som sedan dess är "hennes" sport.
Hon pluggade vidare i Umeå, Växjö och Norrköping.
– Jag är utbildad spa-terapeut, säger hon.
Men det var med jobben inom handikappomsorgen och som idrottslärare på särskolan intresset för handikappidrottsfrågor väcktes på allvar.
– Lärarjobbet på Särskolan är det roligaste och mest utvecklande jag haft. Jag gillar psykologin. Alla har inte så lätt att förklara i ord, och då blir kroppsspråket desto viktigare att läsa av. Jag gillar när allt inte är självklart utan att det också tar emot lite. Det handlar om att se möjligheterna och blir det tokigt någon gång finns det något att lära av det också.
Efter 15 år lockande ändå något nytt och hon fick jobbet på Sörmlands handikappidrottsförbund. Då var Sussie gravid och delade tiden på förbundet med en halvtid på Sisu idrottsutbildarna. För en person med checklistor och kryssrutor som bockas av punkt för punkt blev det lite för rörigt.
– Två uppdragsgivare med olika uppdrag kan ibland göra att det är svårt att räcka till.
Hon sa upp sig och började på Sandbäcksskolan. Redan första terminen hörde Sörmlandsidrotten av sig och erbjöd en heltidstjänst på Sisu. Sussie sa upp sig igen.
I dag är utmaningen att integrera handikappidrotten som en naturlig del av föreningslivet och inte se den som en isolerad företeelse.
– Det är en lång process som kräver mycket nätverkande för att komma vidare.
En perfekt uppgift för en person som ser sig som teambuilder, lagbyggare, utan karriärambition att bli chef.
Det jobbet innebär för mycket administration och för lite kontakt med människor.
Men även om Sussie älskar att jobba medan hon pluggade jobbade hon extra i restaurangbranschen och har serverat många katrineholmare på Julita värdshus, i Stadsparken och SF-lokalen har också hon behov av egentid.
– Jag har nyligen skaffat mig en mountainbike. Att sticka ut i skogen med den har blivit min meditationstid.
Att plocka svamp är en annan avkoppling. Hon nöjer sig inte med bara gula kantareller och tar gärna soppar och riskor, men inga risker.
Det är egentligen bara vid ett tillfälle hon stänger av på-knappen.
– Jag har ett behov av kontroll. Men när det är dags för semester och kanske en utlandsresa har jag ingenting emot att lämna över både pass och biljetter till sambon Henrik och bara luta mig tillbaka.