Han har en av de viktigaste uppgifterna i KVBS i vinter. Men aldrig att det skapar några rubriker.
För skridskosliparen, tröjtvättaren och materialaren får sällan någon uppmärksamhet.
De bara finns där. De kommer först och går sist från alla träningar.
Jag var ganska duktig på att åka skridskor när jag var liten. Men sen skulle det vara klubba och boll också och då funkade det inte, säger Anders Nilsson
Men idrottsintresset fanns där och framför allt kärleken till bandyn. Och det finns ju fler sysslor än att spela och vara tränare.
Pappa Lars var materialare i Värmbol, så det var inte så konstigt att jag följde med honom till träningar och matcher.
Drygt 30 år senare är Anders kvar i omklädningsrummet, men nu är han inte längre där som lagets maskot.
I slutet av 1980-talet lärde jag mig av nu bortgångne Sven-Erik Pettersson konsten att slipa skridskor.
Det hörs att Anders är stolt över uppgiften.
Jo, det är ett hantverk att göra det rätt. Ett hantverk som kräver känsla i fingertopparna.
Ett litet hum om vad som krävs är att Anders har fem olika slipmaskiner.
Det är inte så att jag slipar olika om det är vatten eller snö på planen. Men varje skridsko är unik och alla spelarna vill ha det på just sitt sätt.
Niklas Eriksson, Linus Doktare och Markus Hast är de som oftast vill ha slipat. De kan göra slut på två par skridskor under en säsong bara för att det inte finns mer att slipa på.
Men idrotten är inte bara arbete. Anders tycker att den också ger mycket tillbaka.
Jag gillar att gå in i omklädningsrummet och reta upp någon. Jag är en pikare som gärna ger, men kan också ta.
Anton Lloyd, målvakten, är kul att slänga käft med. Då får man oftast svar.
Har man haft en dålig dag på jobbet och träffar grabbarna på Backavallen blir allt så mycket lättare igen.
I tolv år har Anders också varit slipare för P17-landslaget. I vintras fick också han en medalj när laget, med förre KVBS-målvakten Hampus Lindén i laget, tog EM-guld i Drammen.
I år hoppas jag blir världsmästare också, när P17-VM spelas i Sarpsborg.
Är alla spelarna i landslaget lika positiva, engagerade och noggranna som Anders har laget kommit en bra bit på väg mot den medaljen.
Har man som slipare, precis som spelare, favorit- och skräckarenor?
Absolut. Jag gillar Lidköpings nya hall, och Sandvikens. Men Gustavsberg är en mardröm att komma till varje gång.
Där är trångt och slitet. Men det kan ju bero på att vi som lag också alltid haft svårt att prestera bra resultat där.
Hur överlever du sommaren då?
Usch, det är en hemsk tid. Jag är en vintermänniska som gillar minusgrader och snö.
Även om mycket kretsar kring bandyn har Anders också andra intressen.
Men inte att shoppa kläder, det gör jag bara när det är nödvändigt, skrattar han.
Den egna villan och tomten tar också sin tid.
Det där med att byta gardiner, odla blommor och matlagning är vill heller inte riktigt mina grejer. Jag är ingen Verner Vögeli utan det blir ganska mycket grillat.
Sommartid är jag mycket i Österåker också, där pappa och jag har sommarstuga ihop.
Dessutom är Anders med i en speciell och ovanlig förening i Stockholm.
Det är ungefär sex år sedan jag kom med. Tillsammans driver vi en gammal motortorpedbåt.
Anders har alltid varit intresserad av teknik.
På högstadiet började jag också intressera mig för andra världskriget och snöade in på det ett tag.
Riktig så gammal är inte T56 som båten heter. Den byggdes 1957 och användes av marinen i många år.
De tre 18-cylindriga dieselmotorerna kan skrämma upp den 25 meter långa båten i närmare 50 knop.
Jag är mest med och skruvar med det elektriska. Sedan är det högtidsstunder när vi ger oss ut på havet och man får vara en i besättningen. Det är alltid lika spännande.