Eftersom hon också är en hejare på fotboll tog hon kontakt med DFK Värmbol. Hon spelar så mycket som polisyrkets oregelbundna tider tillåter. På plan trivs hon bäst som yttermittfältare.
Som 9-åring kom Irena Bliznac till Sverige från krigets Bosnien. Familjen hamnade i det lilla samhället Ed som ligger i Dalsland nära den norska gränsen.
Det var lite kämpigt att lämna allt bakom sig för vi hade ett bra liv innan kriget kom. Att komma till ett nytt land utan att kunna språket var tufft.
Var det lättare för dig som barn?
Ja, som barn har man lättare att anpassa sig, exempelvis är det lättare att lära sig språket i och med att man börjar i skolan direkt. Sedan beror det ju på din egen vilja när du kommer till ett nytt. Jag ville anpassa mig så fort som möjligt.
I skolan spelade många av klasskompisarna fotboll och Irena var inte sen att hänga på. I början av fotbollskarriären spelade Irena mest forward och det fortsatte hon även med i A-laget.
Efter ett tag blev jag placerad som vänsterytter, jag har spelat på den positionen de senaste tio åren och är van vid det. I Värmbol har det varit lite olika. I A-laget har jag både varit vänsterback och yttermittfältare men i B-laget har jag spelat som forward.
Även om det någon gång blir spel centralt på plan dras sig gärna Irena utåt kanterna.
Det är en vanesak, när jag spelar vill jag gärna söka mig utåt för kunna göra de där inläggen som jag brukar.
När det var dags att börja högskolan för att bli lärare flyttade hon till Vänersborg.
Efter ett tag kom jag på att det inte riktigt var det jag ville bli, jag var nästan färdig med utbildningen när jag kände att jag ville syssla med något annat.
Efter tre år i Vänersborg gick flyttlasset till Trollhättan en mil bort. Det var kompisar och fotbollen som lockade.
Innan hon kom till DFK i tvåan hade hon spelat i flera lag. Hon spelade senast med Trollhättanlaget Skoftebyns IF, också i division 2. Dessförinnan gjorde Irena en sejour i IK Gauthiod (Grästorp) som då spelade i division 1.
Irena tycker att hon har kommit bra in i det nya fotbollsgänget. Det som är a och o för att trivas i ett lag är sammanhållningen. Trivs man inte är det svårt att prestera, framhåller hon.
För min del är det viktigt att alla strävar mot samma mål. Det är också viktigt att man kommer bra överens med medspelarna både på och utanför plan. Det gäller att lära känna varandra och även kunna umgås på fritiden.
I DFK står hon för rutinen med sina 31 år. Men hon känner inte att det enbart är hon som ska stå för exempelvis allt snack på planen.
Vi har en bra lagkapten (Lisa Fält) som leder laget, hon sköter den uppgiften alldeles utmärkt. Jag försöker bidra med det jag kan, efter alla dessa år har man ju lite rutin.
På grund av yrkets oregelbundna tider med bland annat helgarbete har Irena inte kunnat spela alla matcher.
Jag försöker byta tider ibland men det är ju så att jobbet går före. Men när jag var yngre gick fotbollen före allt.
Även om det dröjde ett tag ville Irena bli polis redan i unga år. När hon gick i femman mer eller mindre bestämde hon sig för att bli polis. Irena blev inspirerad av de poliser som kom och besökte högstadieskolan där hon gick.
Det som delvis senare livet fick in henne på den yrkesbanan var att hon jobbade inom kriminalvården.
Jobbet i Katrineholm är hennes första jobb inom polisen och hon började sin tjänst i början på året.
Varför är det kul att jobba som polis?
Själva kärnan för mig är att jag vill hjälpa människor, i alla fall försöka. Sedan är det så att den ena dagen inte är den andra lik. Det passar mig eftersom jag har svårt att göra samma sak dag ut och dag in.
Vad är din roll som polis i Katrineholm?
Jag är nybörjare kan man säga, längst ner i kedjan, säger Irena och skrattar. Jag är ute och kör radiobil, det är det man börjar med. Jag bevakar Katrineholm, Vingåker och Flen.
Det var ingen tvekan att flytta när du blev erbjuden jobbet?
Man söker och blir placerad någonstans och då fick jag Katrineholm. Det var ingen tvekan, det är bara att ge det en chans och sedan får jag försöka söka mig hemåt när det blir tillfälle till det.