I dag är lokalerna tomma. Det ekar som i en grotta och luften är ren och sval. Nästan inget vittnar om platsens ursprungliga användningsområde.

1992 var det annorlunda. Då var den välutrustade bunkern en viktig pusselbit för det svenska försvaret.

I en krigssituation skulle startklara AJ 37 Viggen dygnet runt stå redo vid flygbasen i Kjula, öster om Eskilstuna. Basen, en av 16 i landet, var centrum för ett så kallat attackförband. Närmare kusten fanns jaktförbanden som skulle konfrontera fientligt flyg innan de kom in på svenskt territorium.

Attackförbanden hade tillgång till tyngre beväpning, placerades längre in i landet, och hade främst Östersjön och ryska flottan som mål.

Ända sedan 1960-talet har det funnits en bunker i Kjula, en så kallad kommandocentral.

1992, på cirka tre månader, byggdes även en toppmodern basledningscentral i enlighet med den då nya standarden: "Bas 90-systemet". Det är den delen som nu är till salu.

I basledningscentralen, nära Kjula flygplats och någon kilometer från den gamla kommandocentralen, fanns meteorologer, sambands- och driftspersonal, basledning och piloter, totalt 20-30 personer. Lokalerna var skyddade mot kemiska och biologiska vapen, uppvärmda, hade egen elförsörjning och tillgång till reservkraft via dieseldrift.

– Jag har inte varit i Kjula på många år men jag minns den basen väl, säger Jörgen Rydstedt, före detta och numera pensionerad major i flygvapnet.

Jörgen Rydstedt arbetade på flygvapnets högkvarter 1986-1995 med sambands- och ledningsfrågor. Han bidrog med expertkunskap när ledningscentralen i Kjula utrustades med kablage, länkar och kryptosystem.

Hur var basledningscentralen tänkt att användas?

– I en krigssituation skulle man planera och förbereda sig inför flygattacker. Man bestämde vilka mål som skulle beskjutas, och med vilka vapen. Eftersom meteorologerna och sambandspersonalen också fanns där kunde piloterna få all data de behövde. Ordern kom krypterad via ett så kallat fjärrskriftsnät.

Vad skulle attackplanen från Kjula göra?

– De skulle i huvudsak sänka båtar tillhörande den ryska flottan, ända bort till kusten på andra sidan Östersjön. Det gjordes med robotar som hängde under vingarna. I andra hand skulle man attackera mål på land. På Kjulabasen fanns det minst åtta flygklara AJ 37 Viggen och säkert fyra, fem i reserv.

Varför var man så noga med att försegla och täcka anläggningarna när de övergavs?

– Min personliga åsikt är att det var rent löjligt att man gjorde så men man ville väl inte att någon skulle ta sig in och skada sig.

Hur säker var Kjulabunkern?

– Väldigt säker. Anläggningen hade gasfilter och egen vattenbrunn. Skyddsrummet var bra, det hade tjocka väggar som skulle tåla ett bombardemang över basen. En direktträff från en superbomb rakt uppifrån hade den dock inte klarat.

Och tekniken som användes?

– Det var det bästa som fanns att tillgå. Kommunikationssystemet utgick från Ericsons AXT 420-växlar. Alla länkanslutningar som gick ut i luften, och basradiosystemet som användes för att dirigera verksamheten på platsen, var krypterade, säger han.

I Bas 90-systemet ingick inte bara basledningscentralen utan även ett antal intilliggande kortbanor på befintliga vägar. Dels längs gamla Europavägen, dels längs vägen mellan Kjula och Ärla.

– Förutom den befintliga huvudbanan byggdes det även två eller tre kortbanor. De var 800 meter långa med en avsmalning i båda ändar. I praktiken blev det 1 200 meter och det räckte för att Viggen skulle kunna lyfta och landa. Kortbanorna förbands med huvudbanan och längs vägarna satte man upp uppställningsplatser där flygplanen kunde ställs upp för att tankas eller repareras.

Var Kjulabasen kartlagd av främmande makt?

– Ja, förmodligen. Med hjälp av satelliter ser man väldigt mycket, och att kartlägga alla grävningar som gjordes är inget större problem. Men systemets hemligheter var mer kopplade till hur och när de användes. Så sent som på 60- och 70-talen var alla baser hemliga. Man nämnde aldrig namnen eller den geografiska placeringen utan använde bara nummer när man pratade om dem.