– Det känns som att vi har en milstolpe avklarad. Att segla till Kanarieöarna har man ju läst om att andra gjort. Nu har vi fixat det och det känns underbart! utbrister Anki och Sivert när Kuriren når dem i Las Palmas några dagar före jul, och barnen snart ska ansluta.

Sedan i somras – de lämnade Sundbyholms hamn i Eskilstuna på nationaldagen – har de varit på resande fot mer eller mindre hela tiden.

– En hel månad kan vi njuta av morgonpromenader och lite mer ordning och reda. Vi ska fixa med båten och handla allt vi behöver för nästa etapp.

Mitt i högsommaren befann de sig i Frankrike.

– Därifrån korsade vi Biscayabukten, och den visste vi ju har dåligt rykte så vi var beredda på det värsta. Men vi hade jättebra väder och medvind, och Biscaya bjöd på en av de absolut största upplevelserna hittills. Vi fick nämligen sällskap av delfiner, som sökte upp båten och simmade med oss i säkert en halvtimme.

Nästa resmål blev Galicien i nordvästra Spanien, där de seglade runt ett tag i augusti.

Därefter väntade Portugal, och ett lite längre stopp på den lilla ön Porto Santo, som tillhör Madeira.

– Där kände vi att nu är vi verkligen långseglare. Det var palmer, sand, varmt badvatten, avslappnad stämning, trasiga jeans och fläckig t-shirt, skrattar Sivert.

Men, så kom den tropiska stormen Leslie och gick otäckt nära Madeira. Många seglare drog snabbt och tog sikte på Kanarieöarna när prognoserna kom, men Stenkvists och några till beslutade sig för att ligga kvar där de var.

– Det blev några läskiga dygn innan vi visste om Leslie skulle dra vid sidan av oss eller gå rakt över hamnen. Prognosen var väldigt dålig ett tag, men det gick ju bra. Så där nära en storm vill vi dock inte vara igen.

Den sista oktober nådde de Kanarieöarna. Vägen dit blev minst sagt skakig och för första och hittills enda gången blev Anki och Sivert riktigt sjösjuka. Samtidigt.

– I de branta vågorna fick vi kräkas rejält i blå hinken. Jag har varit så rädd för vad som skulle hända om vi blir sjuka båda två. Nu vet vi. Och det är inte roligt, men vi fixar det. Man får helt enkelt turas om att vara sjukast, säger Anki.

De erkänner att de har det så behagligt och skönt att det nästan finns en mikroskopisk risk att de gör som många andra långseglare och blir kvar på Kanarieöarna över vintern.

– I dag har vi 24 grader varmt, det är soligt och skönt i vattnet. Tanken har funnits att vi skulle nöja oss med det här.

Men nej, äventyret lockar. Den 6 januari lämnar de hamnen i Las Palmas och första anhalt blir Kap Verde. Ett par veckor senare passerar de förhoppningsvis Barbados.

– Vädermässigt är januari en bra period för Atlantensegling, med tio-tolv sekundmeter medvind hela vägen förhoppningsvis, säger Sivert.

Anki konstaterar att de samlat på sig rejält med seglarerfarenhet på vägen.

– Så vi är halvtrygga, eller snarare heltrygga, nu faktiskt. Sedan lär man väl vara rätt hispig när vi drar iväg. Men vi drömmer om Tobago, där ju allt började en gång. När vi satt på vårt hotellrum, tittade ner på båtarna i bukten och sa att det är ju där man vill vara. I sommar ska vi sitta på båten, titta upp på hotellet och säga att "Fan, vi gjorde det!".