När Katrineholms symfoni varje vår bjuder in till wienerkonsert i Tallåsaulan brukar publiken strömma till och efter några timmar välla ut i aulafoajén i en uppsluppen stämning. Så var det också i lördags kväll när symfoniorkestern bjöd på populärkonsert under ledning av Camilla Arvidsson, med lokalt förankrade sopranen Ingrid Falk som solist och med tre stiliga danspar bestående av ungdomar från kulturföreningen Dud.
Det här är en typ av konsert som passar både och orkester och publik, särskilt om Camilla Arvidsson håller i taktpinnen.
Musik som glädjekälla
Det är något med Camilla Arvidssons uppenbarelse på scenen som signalerar glädje och fest. Hon bjuder på sig själv och är alltid lagom glamourös. Hon sprider en känsla av att musik är en glädjekälla, inte något tungt, svårt eller komplicerat. Till sin hjälp hade hon i lördags Katrineholms Symfoniorkester som också förmedlade musikglädje till de nära 500 personerna i publiken.
Jag uppskattar föreställningar som är genomarbetade och erbjuder mer än bara "fin" musik. För att det ska bli riktigt bra vill ögat ha sitt, det får varken vara långrandigt eller rumphugget. Programmet ska vara omväxlande, och i allra bästa fall skänka ett mervärde i form av ny kunskap eller inspiration som jag kan ta med mig hem.
Visade en ny sida
Till lördagens konsert hade man engagerat Roland Wahlgren som programvärd. Han gjorde små intressanta utvikningar kring programpunkterna och upphovsmännen bakom musiken. Vi fick bland annat veta mer om Mozarts liv i Wien och om Frans Lehárs genombrott som kompositör.
Hela första avdelningen var vikt åt musik av Mozart. I inledningsnumret, Come scoglio, Fiordiligis aria ur operan Cosi fan tutte, fick Katrineholmspubliken stifta bekantskap med en ny sida hos Ingrid Falk, bekant för de flesta som ledare och dirigent för Katrineholms kammarkör.
Ingrid Falk, vars ryggtavla vi är vana att se, visade så att säga en annan sida för publiken. Hon överraskade säkert några och gladde desto fler med sin fina sopran och sitt sceniska uttryck.
Efter operainslaget spelade orkestern fyra satser ut Mozarts symfoni nr 40 i G-moll, allegro molto, andante, menuett och allegro assai.
Uppskattad dansuppvisning
Efter pausen flyttade man cirka 100 år framåt i tiden och framförde den typ av musik som vi i dag kanske i första hand tänker på när vi talar om wienermusik. Avdelningen inleddes med ouvertyren till Den sköna Galatea av Franz von Suppé. Därefter följde ett knippe stycken av Johann Strauss den yngre, alla välbekanta och glada. Till polkan Im Krapfenwald gjorde kvällens tre danspar sin första bejublade entré och publiken på parkett fick nästan vrida nackarna ur led för att hänga med i dansens virvlar.
Dansarna, klädda i frackar och färggranna balklänningar, bjöd också på fartfylld wienervals till valsernas vals, An der schönen blauen Donau.
Innan orkestern fick avsluta med ett uppsluppet extranummer kom sopranen Ingrid Falk tillbaka och sjöng Meine Lippen sie küssen so heiss ur Giuditta av Franz Lehár.