Viveca Servatius och Anna Blomqvist har känt varandra sedan de var fem år. Nu är de 65.
— Vi flyttade in i samma portuppgång på Prinsgatan 15 i Katrineholm då huset var nybyggt. Jag kommer ihåg första gången vi möttes i trapphuset. Jag hade varit med min mamma på vinden och Anna kom tillsammans med sin mamma ut från lägenheten, där hon och hennes familj just hade flyttat in, berättar Viveca.
— Min mamma Ingrid Servatius och Annas mamma kände varandra och det var naturligt att låta oss leka med varandra, fortsätter hon.
Egentligen kommer Viveca ihåg Anna från ett tidigare tillfälle. Viveca gick i lekskola i en lokal som låg mittemot det gamla läroverket, i dag Tallåsskolan. En dag fick barnen besöka en annan lekskola som lång i Wengströmska huset på Norr. Ett av barnen där var Anna. De stod och tittade på varandra, men sa inget.
— Vi kommer faktiskt ihåg första leken vi lekte tillsammans. Det var "flygbilar". Det kan låta konstigt, men min pappa var sjökapten och kom hem med spännande leksaker. Bilarna var en sorts minibilar. Det här var på 1950-talet, säger Viveca.
Så småningom flyttade Annas föräldrar, tandläkarna Barbro och Sven Blomqvist, till en villa på Vasavägen. Häck i häck med Vivecas morföräldrar, distriktsveterinär Arthur Säfholm med makan Sigrid. När Vivecas familj senare flyttade till Stockholm var Viveca 14 år och bodde sista terminen hos sina morföräldrar.
— Anna och jag blev grannar igen. Vi satte linor mellan våra sovrumsfönster och skickade meddelanden till varandra, berättar Viveca.
Trots att de sedan Viveca flyttat till Stockholm har bott på olika håll har de hållit kontakt. Viveca ägnade sig åt rytmik, musik och musikforskning och är numera dansledare. Anna blev läkare, yrkes- och miljömedicinare, och bosatte sig så småningom i Halmstad.
— Det är märkligt våra liv har på något sätt följts åt. Vi bodde ett tag samtidigt på olika håll i Schweiz. Våra föräldrar är döda och vi är änkor båda två. Det är skönt att ha en riktig bästis att prata med då man behöver det, fortsätter hon.
Den gångna allhelgonahelgen besökte Viveca och Anna Katrineholm, dels för att träffas och fira sin 60-åriga vänskap och dels för att besöka sina familjegravar i staden. De passade även på att titta på huset på Prinsgatan där de bodde som barn.
— Ett par med barnvagn hjälpte oss att ta en bild av oss framför porten. Och när vi stod där kom en kvinna. Hon var från Irak. Det visade sig att hon bodde i lägenheten där jag bott och vi blev inbjudna till henne.
Natten tillbringades på Stadshotellet med festmiddag på lördagskvällen. En lokal som väckte minnen från både julgransplundringar och baler.
— Nu funderar vi på att göra detta till en årlig tradition. Vi brukar träffas då och då och kommer alltid att hålla kontakt med varandra, säger Viveca om sin vän Anna.