Jag vet inte om det fortfarande finns de som fantiserar om en framtid dĂ€r varken kommunfullmĂ€ktige eller riksdag behövs eftersom medborgarna sjĂ€lva kan fatta besluten vi sina hemdatorer. Om en tid dĂ„ inte all offentlig makt lĂ€ngre ska âutgĂ„ frĂ„n folketâ som det stĂ„r i portalparagrafen till vĂ„r grundlag, utan dĂ€r folket har makten. Jag vet inte, men jag Ă€r rĂ€dd för att tekniknaivisterna finns. De borde inte vara farliga, för de utgör Ă€nnu bara en liten minoritet. Men det Ă€r en minoritet vi mĂ„ste ta hĂ€nsyn till och bry oss om. Om inte riskerar vi att bli manipulerade.
Jag minns inte riktigt nĂ€r jag först lĂ€ste diverse förstĂ„sigpĂ„ares och sĂ„ kallade framtidsforskares fantasier, om hur vi kommer att kunna folkomrösta om smĂ„ och stora saker vid vĂ„ra framtida datamaskiner. En tid dĂ„ vi inte behöver fatta beslut genom valda ombud i kommunfullmĂ€ktige och riksdag. En tid dĂ„ politiska partier kanske skulle bli onödiga. Jag minns bara att det var sĂ„ lĂ€nge sedan, att datorer som kallades smĂ„ tog hela rum i ansprĂ„k â rum som i motsats till vanliga kontorsrum luftkonditionerades eftersom maskinerna inte som arbetande mĂ€nniskor tĂ„lde sommarvĂ€rme.
Tekniken Àr inne
I dag, 35 Ă„r senare, Ă€r den nya tekniken inne. Betyder det att det demokratiska systemet, det representativa, Ă€r ute? Ju mer jag funderar över saken, desto mer imponeras jag över hur klokt de tĂ€nkte, de som konstruerade grunderna till vĂ„rt gamla demokratiska system. Det Ă€r ganska krĂ„ngligt och alla förstĂ„r inte att tillĂ€mpa det fullt ut. I Sverige har vi ocksĂ„ haft en benĂ€genhet att lĂ„ta somliga utvĂ€xter, vi kallar dem intresseorganisationer, vĂ€xa in i sjĂ€lva systemet, vilket ibland rubbat maktbalanserna. Men systemet som sĂ„dant hĂ„ller Ă€n. Och ju mer tekniken utvecklas desto viktigare Ă€r det att vi har en demokratimodell att hĂ„lla oss till. Men ocksĂ„ att vi anvĂ€nder tekniken för demokrati â inte anarki.
Av nÄgon anledning skapar vi hela tiden skapa konflikter dÀr de egentligen inte finns. Som till exempel i debatten om stad och land. Jag kan till exempel inte tÀnka mig Katrineholms kommun utan levande landsbygd. Men landsbygden i Katrineholms kommun lever rimligen bÀttre om centralorten utvecklas mera. DÀrför tycker jag det Àr lite trÄkigt att Inger Fredriksson (c) i sÀllskap med de andra i den borgerliga oppositionen söker partipolitisk strid om att stadsarkitektkontoret börjat med centralorten i sin översiktsplan för kommunen. Jag tycker ocksÄ att stadsarkitektkontoret borde ha sett till att behandla kommunen som den enhet den mÄste vara. Och att Göran Dahlström, eller vem det nu kan vara som bestÀmt det hÀr, sett till att minoriteterna, den politiska och den pÄ landsbygden, fÄtt vara med och bestÀmma.
DÄ kanske vi hade fÄtt en sund debatt med samförstÄnd om centralortens nödvÀndiga utveckling i hela kommunens intresse.
OfrÄnkomlig kris
I VingÄker blev konflikten mellan centralort och ytteromrÄden ett besynnerligt internt VingÄkersrosornas krig. Att det blev en konflikt om skolnedlÀggningarna var i sig inte konstigt. NÀr ett parti först ger ett tydligt vallöfte om att ingen skola i ytteromrÄdena ska lÀggas ner, vinner valet och lovar en ordentlig medborgardialog men vÀgrar lyssna pÄ medborgarna, lÀgger locket pÄ debatten och sedan lÀgga ner skolorna Àr det klart att nÄgot gick galet. Förtroendekrisen var ofrÄnkomlig.
Det unika var att det inte var en minoritet i fullmĂ€ktige som krĂ€vde en majoritetspolitikers avgĂ„ng, utan en falang â eller som det kanske visade sig â en del av en falang inom majoritetspartiet.
Det vÀcktes ingen misstroendeförklaring. PÄ det Arbetarekommunmöte dÀr frÄgan togs upp blev det inget uttalande om misstro mot kommunalrÄdet Camilla Anglemark. NÄgra Àr nu mycket besvikna och hÀvdar att deras företrÀdare dÀrmed trotsade de lokala föreningarnas majoriteter. Men det kan de faktiskt inte veta.
De som röstade mot misstroendeförklaringen hade inte bara att bedöma hur medlemmarna hade röstat, utan hur medlemmarna hade röstat om de hade haft all relevant information. Allt talar dÄ för att de gjorde rÀtt bedömning; det fanns inte majoritet inom arbetarekommunen för att krÀva Camilla Anglemarks avgÄng.
Dubbelfel i tanken
Bland de besvikna görs gÀllande att det nu Àr synd om Camilla Anglemark, som tvingas vÀnta pÄ sin ofrÄnkomliga politiska dödsdom tills nomineringarna. Det Àr dubbelfel i tanken. Hon tvingas inte vÀnta pÄ nÄgon annan dom Àn den som varje politiker har att se fram emot vid mandatperiodens slut. Hon Àr vald för fyra Är och efter den ska hon stÀllas inför skranket, precis som alla andra politiker. Och det Àr dÄ, men först dÄ, som domen faller.
VingÄkersfallet visar att det gamla, lite formella, demokratiska systemet faktiskt fungerar. I en direktdemokrati med snabba omröstningar samtidigt som kÀnslorna svallar i stridens hetta kan en liten minoritet plötsligt bli dominerande. Men regelverket ger tid för eftertanke. Och tid för kommunikation, som etablissemanget inte till fullo förstod att utnyttja.
Alla inför skranket
Jag pĂ„stĂ„r inte att kommunfullmĂ€ktiges nedlĂ€ggningsbeslut i vĂ„ras var rĂ€tt i sak. Ărendet sköttes miserabelt. Men besluten fattades och Ă€r numera verkstĂ€llda. DĂ„ gĂ€ller det att gilla lĂ€get â till nĂ€sta val dĂ„ alla politiker stĂ„r inför skranket.
Den teknik som numera finns hade kunnat anvĂ€ndas i en verkligt fungerande medborgardialog. Vad hade hĂ€nt om till exempel det âhemligaâ beredningsmaterialet offentliggjorts frĂ„n början? I Katrineholms-Kuriren förstĂ„s. Men ocksĂ„ pĂ„ nĂ€tet.
Vi hÄller pÄ att fÄ en idiotisk och farlig konfliksituation mellan generationerna om nÀtets negativa eller positiva inverkan pÄ vÄr traditionella demokrati. Vi mÄste lyssna pÄ varandra och lÀra oss att anvÀnda den nya tekniken till demokrati. Annars blir det anarki.