Det var inte handskakandet jag avskydde. Det var den påtvingade, klistriga socialisationen, vare sig den skedde med främmande vuxna, avlägsna fastrar som skulle rufsa mig i håret eller knarriga gamla släktingar jag aldrig mindes namnen på.
En gång försökte jag undkomma genom att gömma mig i en garderob. Det var dömt att misslyckas och jag fick lära mig veta hut. Så beter man sig inte. Det är ohyfsat.
Det var mycket en fick lära sig under fostran till gott medborgarskap. Att inte prata i mun på andra. Att svara på tilltal. Att inte moffa i sig middagen innan värden sagt varsågod. Att tacka när ett tack är befogat – som när Centrala studiestödsnämnden en gång lånade mig en större summa pengar.
Det har jag tack, tack, tackat för under tre långa decennier, genom att nogsamt återgälda vartenda debiterat öre. Även när jag tvingats suga på ramarna har CSN fått sina pengar. Tack och varsågod på samma gång.
Nu är min totala skuld 0 kronor, meddelas jag torrt i ett årsbesked. Yes!!! Men ... borde jag inte få ett litet tack, jag också? För plikttrogen och väl utförd återbetalning? Sådant hyfs fick jag lära mig tidigt, men uppenbarligen inte CSN. Vet hut.