Bilen hade stått i en lada sedan 1960-talet och allt var i original, från de kromade fönstervevarna till den röda klädseln med matchande ratt. Bilen behövde lite omsorg, och Per inledde med att byta dörrarna till nya fräscha Volvodörrar med elektriska fönsterhissar. Han hittade en snygg vit Ford-ratt som fick ersätta den gamla ratten, och sprutlackerade bilen grå".
Texten ovan är helt otänkbar. Vem skulle lägga en miljon på en amerikanare i originalskick och sedan sätta in en Volvodörr? Varför köpa originalskick bara för att förvanska det, och därmed också förstöra hela investeringen? Men det är precis vad som sker med gamla hus.
Kakelugnar rivs fortfarande ut och ersätts av klumpiga kaminer, tåliga och vackert nötta skurgolv slipas och vitlaseras, gamla fönster som fungerat i hundra år byts mot underhållsfritt – som oftast betyder att de inte går att underhålla. Gamla pardörrar slängs på tippen och ersätts med ny dörr i plastlaminat, och över pappspända tak och gamla tapetlager drar bredspackelspaden fram och lämnar släta, historielösa ytor efter sig. Värst utsatta är kanske fasaderna, där linoljefärg och slamfärg ersätts av färghandlarnas vattenburna färg – en omskrivning för plastfärg som ska skydda fasaden – men är fasaden tät utåt är den givetvis tät också inåt, och fukten i träväggarna kommer inte ut.
Vitt, ljust och fräscht är ledorden, och givetvis är det så att alla tider har sitt inredningsmode. Men om man förälskar sig i ett hus för pardörrarnas, de slitna trösklarnas och rumsindelningens skull, och sedan river ut husets hela personlighet, hade det då inte varit bättre att köpa ett nyare hus från början? De flesta bilälskare skulle nog tycka att Per i exemplet ovan borde köpa en Volvo i stället. Och jag, som ibland beter mig som en hustaliban, tycker att den som vill ha ett nytt hus ska köpa ett nytt hus.