Vi ska installera kakelugn i sommarhuset och tar bort tapeten, som täcker murstocken. Under sitter gulnande sidor från Östgöta-Correspondenten, från den 19 oktober 1935. Tidningarna sitter upp och ned – eventuellt ska det vara för att hindra målarna från att komma av sig i arbetet och börja läsa. Men ingen hindrar mig från att läsa, även om det är upp och ned. På den tidningssida som syns bäst är det fyra annonser för tandläkare. De har fyrsiffriga telefonnummer och mottagningstiderna 10-12 och 6-7 på kvällen. Ovanför tandläkarna annonserar en sömmerska om "moderniseringar" av "klänningar, dräkter, kappor".
Det slår mig att ingen vare sig efterfrågar eller erbjuder modernisering av kläder numera. På 1920-talet nådde kjolarna knävecken, på 30-talet hade kjolarna förlängts ned till vaden, men hade vid krigsutbrottet 1939 åkt upp till knäet igen. Mot slutet av 30-talet var större axelpartier moderna, med axelvaddar och puffärm, jämfört med det tidiga 30-talets mer hängande siluett. Moderiktiga damer ville förstås hänga med i svängarna och lämnade in plaggen till sömmerska som la upp eller förlängde kjolen och sydde om axlarna. Det kanske är något för vår tid att ta upp, i stället för att vi fortsätter slösa och slänga åtta kilo kläder, som varje svensk kastar varje år.