En av mina vänner är dubbelt så gammal som jag. Vi delar intresset för träning, men våra idrottsliga bakgrunder skiljer sig. När han var några år yngre än jag är nu, elitsatsade han på friidrotten. Häftigt, tyckte jag när jag fick reda på det. Nej, invände han. Trots att han gick i ett idrottsgymnasium blev han mobbad. "Jag var ju en sportfåne", berättade min vän och tyckte förklaringen var självklar. Va?
I min värld är "sportfåne" ett ord som borde klinga negativt, men som bara inte gör det. Jag kan faktiskt inte förstå vad det finns att håna i att träna hårt, ha mål och nå framgång.
Jag anar ett utbyte i värdering sedan ordets uppkomst.
För inte var det sportiga personen i klassen en fåne? Visst, vi tyckte att det var synd att hon eller han inte ville smygröka med oss på rasterna eller att man inte kunde räkna med att hen skulle vara med på festen, men den som satsade på idrott var föremål för både respekt och beundran. Om inte för idrottsinsatsen, åtminstone för disciplinen och modet att vara annorlunda. Det var coolt på ett annat sätt än det "vanliga" coola, till och med i en högstadieklass för tio år sedan (och det ska gudarna veta, att några coolhetspoäng fick man inte gratis i den miljön).
Den positiva bilden av den som satsar på idrott har vuxit sig starkare. Sportighet och status har kanske inte ett linjärt samband, men ärligt talat – används ordet sportfåne i negativ bemärkelse år 2018?