Lördagens vårkonsert var den sista för säsongen, och Katrineholms symfoniorkester gästades av violinisten Jaroslav Sonsky. Redan innan man kom i gång med att spela kvällens första numer, Guiseppe Verdis Ouvertyr till Nebukadnessar (Nabocco), aviserades att detta var en av de sista konserterna med Ingemar Berg som dirigent och orkesterns konstnärliga ledare. I höst kommer han att göra sitt sista framträdande med orkestern, och då har han önskat sig Katrineholms egen världssopran, Elin Rombo, som solist. Elin Rombo har tackat ja, och den 8 oktober äger konserten rum. Läge för att pricka in detta datum i almanackan alltså.
Åter till lördagens konsert. Stycke nummer två var Bo Nilssons Arctic air, musik som för tankarna till de gångna veckornas snabba snösmältning och kyliga vindar.
Sedan var det dags för det som i mitt öra blev kvällens musikaliska höjdpunkt, Anton Dvoraks Romanze F op. 11 med Jaroslav Sonsky på violin. Framförandet av detta ödesmättade stycke hade effekten att åhöraren kunde glömma tid och rum.
Ingemar Berg tycktes vara på mycket gott humör och bidrog till konsertupplevelsen genom anekdotiska och allmänbildande anföranden kring vissa av styckena på programmet.
Om Timmarnas dans ur Amileare Ponchiellis La Giaconda berättade han för publiken att den som kände igen vissa strofer som sången Brev från kolonien av Cornelis Vreeswijk inte har fel. Melodin är lånad från Ponchlielli. Fast Brevet från kolonien var faktiskt inte Cornlis Vreesvijks idé från början. Han hade i sin tur översatt den parodiska sången Hello Muddah, Hello Fadduh (A Letter from Camp) av den amerikanske komikern Allan Sherman.
Originalet Timmarnas dans är emellertid något annat än en skämtsång, hämtad som den är ur en tragisk opera, vars handling bygger på en roman av Victor Hugo.
I konsertens andra avdelning bjöd orkestern bland annat på mer musik av Anton Dvorak, masurkan Mazurek, med Jaroslav Sonsky på violin. Orkestern avslutade med ett stycke av Wilhelm Stenhammar och Ungersk marsch av Hector Berlioz, och tänkte sig kanske att "ta kväll". Men publiken ville annorlunda och ropade in dirigenten gång på gång.
Som tack för applåderna bjöd Katrineholms symfoniorkester på ett lite extranummer. En vårblomma, som Ingemar Berg uttryckte det.
Det blev Hugo Alfvéns polka Roslagsvår (känd med text av Alf Henriksson), som de fick framför två gånger innan publiken var nöjd.