Fyra tjejer i mellanstadieåldern ringer på vår dörr. Vi känner dem inte, men de har varit hos oss tidigare. De bor bara några hundra meter bort, men ändå i en annan värld.
De ringer på för att fråga om de får ta lite frukt.
Precis som de flesta andra villaträdgårdar just nu, så är vår full av frukt. Vi har mer än vi kan ta hand om. Vi gallrar plommon som hunnit ruttna innan de mognat på trädet. Vi öser upp äpplen med snöskyffel och lämnar i stora korgar till grannen som tar med dem till hästarna i stallet. Vi lägger ut päron i en varsågodkorg vid brevlådan.
Vårt överflöd är för oss nästan en börda.
För flickorna som ringer på, är det ett paradis.
"Åh, vilken fin trädgård! Så stor! Och vad tyst det är här!" säger de. Vår trädgård är av högst ordinär storlek, och även om vi tycker om att pyssla i den, så är vi inga trädgårdsarkitekter direkt. Men tyst är det, det är sant. Trots genomfartsgatan mindre än 100 meter bort.
För en sån som jag, som är uppvuxen på landet och numera bor i egen villa i stan, är dignande fruktträdgårdar en självklarhet.
För barnen som bott hela sina liv i en lägenhet i ett hyreshusområde, är det en lyx att få plocka ett äpple direkt från trädet.
Överflödet är förbehållet villaägarna. I parker och skogsområden växer inga fruktträd.
Det är lätt att glömma.