Det har snart gått 200 år sedan Mary Shelleys skräckroman "Frankenstein" gavs ut och 20 år sedan det världsberömda, klonade fåret Dolly föddes. Två händelser som för evigt är inetsade i referensramen hos de allra flesta av oss.
Vi lever i en tid där kunskapen och tekniken för att klona däggdjur redan är beprövad och kommersiellt tillgänglig, och där människor är beredda att satsa tid, ansträngning och pengar och ibland också ta stora medicinska risker för att bevara sin ungdom. Ändå står sig berättelsen om "Frankenstein", som säger oss att vi människor inte ska leka Gud, för då kommer det att slå tillbaka mot oss själva.
I detta gränsland utspelar sig Östgötateaterns uppsättning av "Frankenstein" av den danske dramatikern Kasper Hoff och kompositören Kenneth Thorndal.
Vi möter forskaren Frankenstein (Tobias Almborg), som just ska tilldelas en medalj. En medalj som ges till mediokra forskare för någon sorts lång och trogen tjänst.
Utmärkelsen blir beviset på att Frankenstein inte lyckats infria sin dröm om att göra avtryck i historien och bli odödlig genom banbrytande forskningsresultat. Han faller i en djup depression, och hans bäste vän och forskarkollega Albert (Krister Kern) gör allt för att få Frankenstein att upptäcka andra värden i livet. Det går så där. Frankenstein bestämmer sig för att ta sitt liv.
Då dyker en ung, vacker kvinna vid namn Elena upp (Helena Nizic) och förklarar att hon alltid beundrat Frankenstein och nu vill bli hans assistent och musa.
Detta kan den fåfänge Frankenstein inte motstå, och han låter sig manipuleras till att kasta all etik och moral åt sidan och ge sig in i experiment som kan skapa den perfekta människan, trots vännen Alberts kraftiga invändningar.
"Frankenstein" har tidigare spelats i Köpenhamn, och lördagens premiär i Norrköping var även Sverigepremiär.
Uppsättningen har rönt en hel del uppmärksamhet, inte minst tack vare att man engagerat Anders Wendin, Moneybrother, för en av de bärande rollerna som fallen ängel, eller djävulen om man så vill. I någon bemärkelse är det hans rollfigur som styr händelseförloppet på scenen, men det är lite oklart. Det kan också vara Elenas mystiska morbror, som dyker upp i olika skepnader.
Föreställningen "Frankenstein" ställer höga krav på publiken som måste hänga med i tvära kast i tid och rum, mellan realism och övernaturliga inslag och mellan vetenskapliga frågeställningar och religiösa grubblerier.
Estetiken på scenen är 1800-talets skräckromantik, och mitt i bland rykande provrör, åskväder och slottssalar ska alltså avancerade biotekniska processer äga rum. Dessutom är "Frankenstein" inte bara en pjäs, den är understundom också en konsert med artisten Moneybrother, för detta är inte en musikal i vanlig bemärkelse.
Det hela fungerar, och är tidvis riktigt roligt. Det roliga hittar man kanske inte i skämten om självmord eller i kiss- och bajshumorn som fått stort utrymme i pjäsen, utan i scenografin och projektionerna, den fina kemin mellan Tobias Almborg och Krister Kern och hos Anders Wendin och hans utmärkta musiker, som ger allt på scenen utan att stoppa upp handlingen.