– Det var på tiden, tycker Kerstin Åkerman – även om hon inte hade vågat hoppas på beskedet som Nobelkommittén kom med på förmiddagen.
Mukwege har varit nominerad flera gånger förut. Tillsammans med den yazidiska människorättsaktivisten Nadia Murad får han nu till slut ta emot utmärkelsen. De två prisas för sina ansträngningar att stoppa sexuellt våld mot kvinnor.
– Han är fin att jobba med. En stor visionär. Han möter människan han har framför sig och kan släppa allt annat, beskriver Kerstin Åkerman, 68, överläkaren och gynekologen Mukwege.
Efter Nobelkommitténs besked deltog hon i mottagningen som hölls för doktorn i sjukhuset Panzi. Denis Mukwege hade befunnit sig i operation när nyheten om fredspriset kablades ut över världen.
– Men han hade hört hur folk började tjoa utanför operationsrummet och förstod nog vad det handlade om, berättar Åkerman.
Sedan 1985 delar hon sin tid och sitt arbete mellan Sverige och Kongo-Kinshasa. Ursprungligen reste hon till Centralafrika på uppdrag av Filadelfia respektive Sida för att arbeta kyrkligt och som sjuksköterska.
Ända sedan hon var liten har hon velat hjälpa andra människor och bekämpa nöd och sjukdom. Det har hon i Kongo-Kinshasa gjort bland annat tillsammans med Denis Mukwege. De träffades i början av 90-talet och har under åren blivit goda vänner. 2002 besökte Denis Mukwege, hans fru Madeleine och Panzisjukhusets labbchef Åkermans föräldrahem i Sörgölet, Bie.
– De vandrade i hagen, såg på höskullen och logen och satt ute i trädgården, minns hon.
Åkerman, som är röntgensjuksköterska, sa i slutet av 90-talet ja till att hjälpa Mukwege att utveckla vården i östra Kongo-Kinshasa. Sedan hjälpte hon till att bygga upp Panzisjukhuset i Bukavu, känt för sitt och Mukweges arbete med kvinnor som utsätts för sexuellt våld.
Därmed är Åkerman indirekt en fredspristagare, hon också.
– Ja, han sa det till mig i fredags: "Ni är med på priset ni också!". Men det är framför allt han som jobbar med de drabbade kvinnorna.
Särskilt i landets isolerade östra delar blir kvinnor systematiskt utsatta för övergrepp mot både kropp och känsloliv. Våldtäkterna är dels en konsekvens av politisk instabilitet, dels ett terrorvapen i händerna på olika gruppers kamp om landets guld- och diamanttillgångar.
– Det sker hemska saker ute i bushen och situationen är fortfarande bedrövlig. Mycket kommer nog inte till omvärldens kännedom, eftersom hjälporganisationerna inte vågar sig in.
Hon hoppas att fredspriset gör att världen får upp ögonen för vad som pågår i Kongo-Kinshasa och att det kan bidra till förändring.
– Priset kan hjälpa kvinnorna om världen inser att våldtäkterna bottnar i sättet att hantera konflikter. Mineralerna ligger som grund för att det är så mycket våldtäkter. Är det inte lite likt gummihanteringen under kung Leopolds tid? Brotten mot människorna var av annan art, men det var girigheten efter pengar som låg till grund för sättet man bemötte människor.