Över stallbacken vid Vårnäs ridskola singlar de första lätta snöflingorna ner. I stallet är det full fart och hästarna Tompa, Filip och Anton sadlas och tränsas inför dagens första ridlektion.
Deltagarna Fatima Alsaeed från Irak, Samia Edres från Eritrea och Fareshta Safi från Pakistan har två gemensamma nämnare. De är asylsökande och delar ett nyfunnet hästintresse.
Det är svårt att tro att de aldrig hade varit i närheten av en häst i början av hösten när projektet inleddes. Allt började när ridskolechefen Johannah Ström fick mejl från Länsstyrelsen om att det fanns pengar att söka för integrations- och språkträningsprojekt. Tankarna spann loss direkt, en ansökan skickades in och föreningen beviljades 190 000 kronor för verksamhet under 2018 och 2019. Migrationsenheten i Vingåker var snabbt med på noterna och har hjälpt till att sprida information om projektet på flera språk.
Under hösten har man medvetet valt att bara välkomna kvinnor i projektet.
– Kvinnor måste också få ta plats och få chansen att komma in i vår värld. Här kan man komma in i samhället och få ta plats, berättar Johannah Ström.
Under första träffen var både deltagarna och ridlärarna Johannah Ström och Josefine Eriksson rätt nervösa.
– Vi pratade på som tusan och blandade engelska och svenska så alla skulle hänga med. Vi sågs nere i stallet och deltagarna hoppade högt när hästarna fnyste. De var så rädda att vi valde att börja med två träffar där vi bara var i stallet och lät dem bekanta sig med hästarna.
Tredje gången var det dags att sitta upp och plötsligt ställdes ridlärarna inför situationer de aldrig mött förut. Hur får man plats med slöja eller flätade frisyrer under ridhjälmen, hur gör man om man bär kjol för att inte frysa under ridpasset?
– Det här har varit en verklig ögonöppnare för oss också. Vi blev verkligen medvetna om att det vi tar för givet inte är självklart på något vis om man som nybörjare aldrig har varit nära en häst.
Det har blivit dags att leda in hästarna i ridhuset och med lite hjälp tar sig Fatima, Samia och Fareshta upp på hästryggarna. De är en liten grupp i dag, i vanliga fall brukar de vara mellan sex och åtta deltagare.
Josefine Eriksson leder lektionen och kvinnorna sitter stolta och raka i ryggen i sadlarna när de rider slalom mellan uppställda orangea koner. Det går i skritt med mycket skratt. De är djupt koncentrerade, både på ridningen och för att hänga med i instruktionerna.
– Vänta, snälla, vädjar Fatima Alsaeed till hästen Tompa som inte alls vill göra halt och rycker i bettet.
Hon försöker tappert igen innan hon brister ut i skratt.
– Han är trött, jag också! skojar hon.
Efter en stund travar de utmed långsidorna, den första lektionens skräckslagna upplevelse har förbytts i glädje över att klara det man inte tordes.
När gruppen suttit av och står bredvid sina hästar höjer Samia Edres rösten. Famlande efter rätt ord på svenska tackar hon för att hon får vara med.
– Sverige är jättebra och ni är jättesnälla. Jag är happy och ni är fantastiska, säger hon och stryker bort tårarna som trillar utför kinderna.
Samia Edres får varsin rejäl kram av sina rörda ridlärare innan det är dags att leda tillbaka hästarna till stallet.
– Jag hade nog inte räknat med den glädje och entusiasm vi möttes av. Att deltagarna skulle vara så genuint glada över att få komma hit. Det har verkligen gett mersmak och mervärde för oss också, att få hjälpa andra, säger Johannah.
Hon berättar att Vingåkers ryttarförening startar en ny kursomgång i vår och då kommer även asylsökande män att få vara med.
– Vi måste räkna på hur långt pengarna räcker, men vi hoppas att det blir en kurs nästa höst också.
I stallgången borstar Fatima Alsaeed av Filip efter lektionen.
– Jag var jätterädd första gången, men nu är det roligt. Alla här är så snälla och jag känner mig trygg.
För Fareshta Safi har flykten till Sverige för åtta år inneburit ett helt nytt liv. Hon stortrivs på ridskolan och hennes tre döttrar är avundsjuka på sin mamma som får komma hit.
– Det här är bra för mig. Jag kommer från Pakistan och min pappa var imam så jag fick inte gå i skolan. Först bestämde min pappa över mig och sen min man. Vi skiljdes när vårt minsta barn var litet och här i Sverige får jag för första gången bestämma över mig själv. De senaste två åren har jag fått gå i skolan, lära mig svenska och har fått kompisar.
När trion skyndar mot den väntande minibussen singlar återigen snöflingorna ner över stallbacken. Det är en bitande kall novemberdag, men gemenskapen är varm. I stallet stillas oron och väntan på att få veta om de får stanna i Sverige. Här får de vara en i ridgänget.