I strålande sommarsol och bedövande grönska är det kanske inte kammarmusik som i första hand drar besökare till evenemang. Men hörsalen på Säfstaholms slott var fylld till sista stol på måndagskvällen. Stråkkvartetter är publikt populära och Dahlkvistkvartetten lovade högklassig, energisk och ungdomlig konstmusik av yppersta märke. Ett löfte som skulle bli uppfyllt under en konsert med skiftande uttryck.
En ganska sent komponerad stråkkvartett i C-dur av Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) inledde programmet. Mozart var 29 år gammal när han komponerade det som skulle bli känt som Dissonanskvartetten. Ett epitet som kanske inte rimmar helt korrekt när man tänker på Mozarts absoluta harmonikänsla.
Mozart experimenterade
Möjligtvis ville Mozart göra en lite experimentell utflykt mot det atonala i expositionen. Hur som helst så vecklar det dissonanta ut sina vingar i en lekfull fjärilsflykt av imiterande melodier och resten av första satsen är också betecknad allegro.
Dahlkvistkvartetten spelar välbalanserat och med en sträng tydlighet, något i kontrast mot det uppsluppna i musiken. Mozart skrev en rad stråkkvartetter som homage till Haydn och detta är den sista av dessa. I synnerhet den tredje satsens menuett är en kärleksfull lek med Haydns musikaliska uttryck.
Romantisk era
För att gå händelserna i förväg avslutades konserten efter paus med musik från den romantiska eran. 100-årsjubilaren Robert Schumann (1810-1856) är kanske den kompositör som är själva essensen av det som kom att kallas romantiken. Anslaget är inte nödvändigtvis vad vi i dagligt tal menar med romantik. Även det hemlighetsfulla, nationalistiska och nyfikenhet inför det främmande är inslag i romantikens språk.
Schumanns livsöde är ett drama i sig själv med ingredienser från erans idiom. Det kan rekommenderas att lyssna mer på Schumanns musik. Där finns skönhet, drama och konflikter samt naturligtvis stor musikalisk integritet. Den avslutande satsens skälmskt bondska folkloristiska lycka är en försmak på det som kom att inspirera det skandinaviska folkmusikinspirerade i konstmusiken.
Då höjdes ögonbrynen
Men det som väckte högst höjda ögonbryn under måndagskvällens konsert var det stycke som Dahlkvistkvartetten valt att spela före paus. Av den svenske kompositören Anders Eliasson, ett i sammanhanget nyskrivet stycke musik, Quartetto d´archi, komponerat 1991.
Eliasson, född 1947, är internationellt känd med ett tonspråk som rör sig i gränslandet mellan andlighet och sinnlighet. Här tycker jag att Dahlkvistkvartetten gör sin största musikaliska landvinning. Musiken blir ett med rummet, ett landskap som öppnar sig in mot själen. Mer än bara musik, om man så vill. Svårtillgängligt, genialt, galet. Kalla det vad man vill.
Att all musik redan är skriven är en osanning som det sattes ett utropstecken på. Dahlkvistkvartetten har stor heder av att uppmärksamma denna musik. För mig kan de kännas lite väl intellektuella när det gäller musik från wienerklassicismen och romantiken. En aning för kyliga, men det har säkert med kvartettens unga ålder att göra.
Notbundenheten är en krycka som gör rörligheten mindre. När det gäller stycket av Eliasson kan man däremot bara göra vågen, även om det just nu kanske bara är jag som gör den.
Sven Bertilsson