Teater Thales turnerar just nu runt om i sörmländska mellanstadieskolor med sin föreställning Beowulf.
Beowulf är känt som ett engelskt nationalepos från ungefär 550 år efter Kristus, en epok vi kallar för folkvandringstiden. Varför Beowulf är mest känd i England kan man fråga sig. Beowulf, liksom de andra gestalterna i hjältedramat, är sydskandinav. l teater Thales upplaga är Beowulf göteborgare, och kung Ro∂gar med följe, som får Beowulfs hjälp att "knosa" det onda trollet Grendel, är danskar på Själland.
Muntlig tradering
I föreställningen Beowulf medverkar två skådespelare som var och en hela tiden växlar skepnad genom att ändra röstläge, dialekt och kroppsspråk. Scenografin och rekvisitan är sparsam men används mycket kreativt, två stålburskonstruktioner fungerar som hästar, båt, bord, säng, sköldar, tron eller vad som behövs för tillfället.
Det börjar med en liten geografilektion, som snart blir en språklektion. Publiken får lära sig om muntlig tradering och även om versmått och andra knep för att föra en berättelse vidare utan att använda sig av texter och bilder.
Sedan kommer bakgrundsberättelsen om kung Ro∂gar, som bygger en stor festsal för att fira sina framgångar i fält ovanpå det onda trollet Grendels boning.
Hugsot
I tolv år attackerar trollet Ro∂gars rike och äter varje natt 30 människor. Kungen drabbas av hugsot (depression?) och handlingsförlamas.
Den kloke och fredlige Beowulf hör talas om Ro∂gars nöd och kommer till undsättning. Det blir upptakten på flera äventyr, som efter över en timmes intensivt skådespel slutar med att Beowulf blir gammal och utkämpar en sista strid mot en drake.
Det är mycket pedagogiskt och väldigt roligt. Jag kommer hela tiden på mig själv med att tänka att denna föreställning måste vara en mellanstadielärares våta dröm. Språk, historia, geografi, samhällskunskap, musik – överallt finns trådar att plocka upp i undervisningen.
Busvisslingar
Den enda invändningen är att det blir lite långt, jag tror inte att Vingåkersbarnen har svårare att sitta stilla än andra och på slutet blev det litet svårt för publiken. Men applåderna och busvisslingarna från barnen visade att de ändå gillade Beowulf lika mycket som jag.