Det gick ett sus av glädje den 6 oktober 2010 då Svenska Akademiens sekreterare förkunnade att Tomas Tranströmer äntligen tilldelats Nobelpriset. Meddelandet spred sig över hela världen och vi kände oss mycket stolta.
De flesta poeter har haft föregångare som de läst, beundrat och medvetet eller omedvetet låtit sig inspireras av. För Tranströmers del var Ragnar Thoursie en sådan föregångare. 2008 fick han en av Svenska Akademiens främsta belöningar, Kungliga priset. I sitt tal vid prisutdelningen sade professor Kjell Espmark "Ragnar Thoursie är ett kraftcentrum i modern svensk litteratur. Få av 1900-talets diktsamlingar har haft samma genomgripande betydelse som hans "Emaljögat" 1945, sju år sedan följd av "Nya sidor och dagsljus". Det är med de båda tidiga samlingarna som Thoursie skapat litteraturhistoria. Han blev läraren för Tomas Tranströmer, Folke Isaksson, Sandro Key-Åberg och mig. Även Göran Greider har synts i denna författarhistoria."
Jag lärde känna Thoursie för 13 år sedan när jag medverkade i ett direktsänt program i Radio Sörmland. Producenten ville att vi skulle stå utanför Thoursies hus när jag berättade om honom. För att verkligen förvissa mig om att det var rätt hus ringde jag till Ragnar, som då bodde i Alingsås. Efter det brevväxlade vi och talades vid på telefon ett flertal gånger. Sina sista år tillbringade han på äldreboenden, först i Nacka och när han blev sämre i Saltsjöbaden. Jag besökte honom vid fyra tillfällen, men sista gången var han mycket svag.
Erfarenheterna från åldringsvården ligger till grund för hans sista bok som kom ut nära hans 90-årsdag. Den heter "Sånger från äldreomsorgen".
Det skrevs mycket positivt om Thoursie och hans bok i dagspressen. Man kan säga att boken är ett säreget inlägg i den aktuella samhällsdebatten om åldrandets villkor i dagens Sverige och jag vågar tro att den kommer att användas i alla utbildningsanstalter för vårdpersonal i hela riket.
Ragnar Thoursie växte upp i en egnahemsvilla på Amygatan i Katrineholm. Huset blev färdigt 1921. Gatan var uppkallad efter en dotter till August Kullberg. Höga potentater kunde på den tiden namnge gator efter sina släktingar. Andra exempel på detta är Karl Kullbergs väg, Hilmas väg, Josefinegatan, Birgitsgatan och Lenagatan. "Makten döpte världen efter behag", skriver Göran Greider.
Amygatan kom sedermera att kallas Fågelgatan och numera heter en Stensjögatan. Det är gatstumpen som går norrut från rondellen vid Sandbäcksgården. Om man går från rondellen och norrut ser man Thoursies hus som det sista gula huset på höger hand med 7 som gatunummer. Gatan övergår sedan till att kallas Fågelgatan. Vid rondellen låg tidigare ingången till Folkets park.
Pappan Johan Algot var lokförare och mamma Signe var hårt arbetande hemmafru. Båda tillhörde Jehovas vittnen. I huset fanns också förutom Ragnar en bror och en syster, båda äldre än han.
Efter två småskoleår i Södra skolan tillbringade Ragnar fyra år i Östra skolan och därefter gick han fyra år i Samrealskolan, som på den tiden låg vid Drottninggatan i det stora huset där parkeringsplatsen och Röda ladan också finns. I samma skolbyggnad studerade för övrigt Vilhelm Moberg under en termin år 1918.
Ragnar tog realexamen där. De som sedan ville ta studentexamen fick lov att studera i Norrköping. Det var troligen ekonomiskt svårt att låta Ragnar gå där. Han flyttade i stället som 17-åring till Stockholm, där han bodde inackorderad hos en tecknare. Han var själv duktig tecknare och kunde möjligen tänka sig att slå in på den banan. Den han bodde hos var den kända karikatyrtecknaren Algot Bergström, som på somrarna ritade karikatyrer på Gröna Lund. Denne Algot var också från Katrineholm.
Efter ett år återvände Ragnar hem och började korrespondensstudier, inte vid Hermods, utan vid ett litet institut i Ramlösa söder om Helsingborg. Där bodde förresten Birger Sjöberg under några år före sin död 1929.
Ragnar Thoursie pluggade således hemma varvat med intensivkurser i Ramlösa och det var naturligtvis en stor ekonomisk uppoffring för föräldrarna. Efter två år tog han studentexamen. Som privatist tenterade han i ofattbara 13 ämnen, varav fyra främmande språk. Tala om studiebegåvning och flit! Det var i Ramlösa han nästan extatiskt fick upp ögonen för poesins värld och började med egna diktförsök.
Han bosatte sig sedan i Stockholm och tog filosofie kandidatexamen vid högskolan, där han en tid också arbetade som amanuens. Ett par år arbetade han på Tidens förlag. Där hade han nära kontakt med Moa Martinsson när man skulle ge ut hennes noveller. Han värderade Moa Martinsson mycket högt och såg henne som en unik, ja, rent av mytisk kvinnogestalt.
Efter några år i Riksförsäkringsanstalten fick han arbete i Arbetsmarknadsstyrelsen, där han arbetade som utredare, administratör och byråchef i drygt 30 år fram till pensioneringen. Han var medlem i Kulturrådet och huvudsekreterare i den mycket omfattande statliga kulturutredningen som blev klar 1972. Byråkraten Thoursie har således aldrig haft författarskapet som heltidsarbete.
När han kom till Stockholm började han på allvar själv skriva dikter. Inspiratörer var bland andra Artur Lundkvist, Harry Martinsson och Karl Vennberg. Ett antal dikter publicerades 1942 i tidningen Horisont, och dessa tillsammans med nyskrivna dikter blev till diktsamlingen Emaljögat som kom 1945. Den fick mycket blandad kritik, en del tyckte att den var obegriplig medan andra fann den nyskapande och epokgörande. Det stöd Ragnar fick av Artur Lundkvist kom att betyda mycket för bokens spridning.
I det här sammanhanget kan nämnas KG Wall, som var stadsbibliotekarie i Katrineholm under många år och som lade grunden för vårt fina bibliotek. Han var nära vän till Ragnar och en framstående uttolkare av 40-talismens lyrik, som kunde vara ganska snårig. Dessutom var han landets främsta Goethekännare.
Thoursies mest kända dikt heter "Skolavslutningen" och fanns redan i samlingen "Emaljögat". Den är tryckt i så gott som alla diktantologier. Den har sin grund i skaldens egna erfarenheter från skolavslutningar i just Katrineholms kyrka.
Efter "Emaljögat" följde några år av poetisk torka för Thoursie, men 1951 fick han en beställning av Sundbybergs stad på en prolog inför stadens 25-årsjubileum. Den skulle läsas vid en högtid i kyrkan på nyårsnatten. Trots att Ulf Peder Olrog skrivit "Se Sundbyberg och sedan dö" antog Thoursie utmaningen. Prologen blev mycket uppskattad och Ragnar repade nytt mod som lyriker. Det blev lätt att skriva igen och en hel diktsamling kom till med en ny ton och ett nytt slags ljus med titeln "Nya sidor och dagsljus". I den nya samlingen kan man se öppenhet, solidaritet och gemenskap som nyckelord.
Genom att Olof Palme ofta kom att använda prologen – särskilt slutraderna – i sina tal har prologen blivit mycket känd och kommit i bruk som ett slags programpoesi inom socialdemokratin.
Slutraderna lyder:
"Över tidens sus i tallar, över årens flykt
på fjädermolnens vinge bred och stark,
trår från natt till dag, från nöd till
frihet ifrån fruktan den strävan
som är lika för oss alla. En öppen stad,
ej en befästad, bygger vi gemensamt.
– Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet."
Sedan var det tyst. Ämbetsmannen tog vid. Stora välfärdsreformer genomfördes och Thoursie arbetade plikttroget och energiskt i samhällsbyggandet.
Det blev 30 år av samhällstjänst i AMS. Thoursie blev pensionär 1985 men hade inga direkta planer på att återuppta författandet.
Så hände något mycket tragiskt. Ragnar var med om den svåra tågolyckan i Lerum den 16 november 1987. Han åkte i det ena av de två tåg som kolliderade. Nio människor dödades och 131 skadades. Han var 68 år och tillhörde de lindrigt skadade.
Upplevelsen i Lerum var så stark att Thoursie kom i gång med att skriva igen, vilket ledde till en ny diktsamling 37 år efter den föregående. Den fick namnet "Kråkorna skrattar". Där står ingenting om själva olyckan men desto mer om livets bräcklighet och om dödens oanade närhet. Kråkorna skrattar åt alltsammans.
Thoursie bodde då utanför Växjö där han tillbringade nio år. Han kom att visa stort intresse för Esaias Tegnér, som ju var biskop i Växjö cirka 20 år under första hälften av 1800-talet. Det är främst den åldrige biskopen som intresserade Ragnar och den första dikten heter "Kråkor kring Tegnér". Det är en fantastisk dikt om skvaller kring biskopen och doktorinnan Emili Sellden, som han var djupt förälskad i och ofta besökte. Näst sista strofen lyder:
"Vad är då skamlöst som mest? Att kraxa
som kråkor i Växjö – var morgon skvallret
blir Världs-Historia. Eller att älska
med Emili och sedan bestiga en predikstol."
Tolv år efter "kråkorna" tillkom den lovprisade prosaboken "Ditt ord är ljus". Den kom ut när författaren var 82 år. Den handlar helt och hållet om människor i Katrineholm. Där tecknas ett ömsint porträtt av fadern, Johan Algot. Med matsäcken i sin slitna unikabox gick han tålmodigt ner till lokstallarna när han skulle börja en arbetsresa, som ju kunde starta vid olika tider av dygnet. Nu finns ungdomsverksamhet i lokstallarna.
Fadern var ibland tungsint, med dagar då han helst ville vara för sig själv. Fritiden ägnade han åt villan och trädgården, men framför allt åt Jehovas vittnen. Han var kolportör och gick omkring och sålde Sällskapets skrifter, företrädesvis på områden som inte låg alltför nära hemmet. Han var den ledande bland vittnena i Katrineholm och ordnade regelbundet sammankomster i den lilla salen i hemmet, där han spelade orgel till sångerna och ledde samtalen kring texterna i tidskriften Vakttornet. Här skildras också moderns delvis svåra barn- och ungdomstid och hur hon är den sammanhållande länken i hemmet.
I boken finns skildringar från Östra skolan med skolans tre ogifta lärarinnor, som barnen kallade skräcktanterna, men det var bara en av dem som praktiserade riktigt hårda pedagogiska metoder. I boken finns också några fantastiska skrönor.
2007 kom en fortsättning på Katrineholmsskildringen genom boken "Igelkottsfrid".
Där får man veta mycket om rektor Malm (verklighetens rektor Stenberg) och dennes familj. De bodde i en villa på tomten där Sandbäcksgården nu finns. Det berättas mera om Jehovas vittnen och om faderns bibelstudier. Ragnars egna studier återges också. I slutet av boken finns ett antal intressanta fotografier av familjen Thoursie med vidstående text.
Mellan de båda Katrineholmsböckerna kom Thoursie 2003 ut med prosaboken "Elefantsjukan" där han självbiografiskt och stundom med galghumor berättar om tiden i Arbetsmarknadsstyrelsen med oändliga sammanträden, utredningar och årsrapporter. Själv skattade han den boken mycket högt.
Ragnar Thoursie fick många litterära priser. År 2008 tilldelades han Svenska Akademins Kungliga pris. Det är näst Nobelpriset ett av de finaste priser man kan få. Det instiftades 1835 av kung Karl IV Johan.
Thoursie dog 2010.