Humorn har tack vare den unge och driftige Henrik Källman, själv ståuppkomiker, fått husrum i Vingåker. I torsdags kväll gavs en helaftonsföreställning med sex komiker på Vingåkers anrika biograf, och om ett par veckor flyttar Källmans ståupp-kvällar till Hotellet i Vingåker.
Det vimlar av ståuppkomiker i Sverige i dag. För oss som var med när genren kom till Sverige runt 1990 och såg föreställningar från Norra Brunn på tv med komiker som Ronny Eriksson, Ulla Skoog, Jonas Gardell och Anna-Lena Brundin känner inte riktigt igen oss i den humor som dagens unga komiker (som vi inte heller känner igen) levererar.
Krupit neråt
Stå uppkomiken i Sverige har krupit långt ner under bältet och blivit ganska elak. Ett ständigt prat om sex, lyteskomik och skämt om tjockisar kan vara mycket roligt om det görs med värme och finess, men framförs det på fel sätt fastnar skrattet i gärna i halsen. Att döma av hur den mycket unga publiken i Vingåkers bio reagerade på det som framfördes på scenen i torsdags kväll delas min åsikt också av den yngre humorpubliken. Ju snällare komiker desto mer skrattade publiken och ju större självdistans och starkare värme och energi som utstrålade från artisten desto bättre mottogs skämten.
Kvällens konferencier och inledande komiker var Johan Ranner, en man i 30-års åldern med falu-dialekt. Han inledde med att dra namn på folk i publiken, ett upprop helt enkelt. Ett intelligent sätt att använda sociala mediet Facebook, där många Vingåkersungdomar samlats kring evenemanget. Johan Ranner är en i mitt tycke ojämn komiker, men stod för några av kvällens höjdpunkter.
Pruttskämt
Det gjorde däremot inte den första gästen på scenen, Fredrik Lord. Hans humor representerar allt det jag ogillar med dagens stå uppkomik: plump lyteskomik, poänglösa sex- och pruttskämt. Först när han började skoja om miljöpartister fick han kontakt med Vingåkerspubliken.
Om man fortsätter att blicka bakåt när i den svenska ståupphistorien kommer man ihåg att kvinnorna var många och populära på 1990-talet. Förutom de redan nämnda var exempelvis Babben Larsson och Lill-Marit Bugge medlemmar i dåtidens yppersta humorelit.
I dag är det långt till varannan damernas i Humorsverige. Till Vingåker hade Henrik Källman lyckats boka en kvinnlig komiker, Karin Fagerlund, av totalt sex, som denna kväll tyvärr hade problem med rösten. Karin Fagerlund kom kanske därmed inte till sin rätt, med sina sexskämt och utläggningar och kroppsbehåring. Särskilt roligt blev det i alla fall aldrig.
Lokala skämt
Behrad Rouzbeh var kvällens snällaste glädjespridare. Men mycket självironi och skämt om hur det är att vara en rätt snäll och mesig blatte i ett Sverige som förväntar sig attityd, grabbighet och stora muskler fick Vingåkerspubliken att jubla.
Jublade gjorde de också åt Henrik Källman, Vingåkerskillen som valt en helt annan stil än de andra komikerna som deltog i evenemanget. Henrik Källman visar upp ett uttrycksöst ansikte och kör självironiska, lokalt präglade skämt. Han är ung och mindre rutinerad, men hemmapubliken älskar honom ändå.
Folkpartist på speed
Siste man i startfältet var Kodjo Akolor, känd som sidekick till programledaren Peppe Eng i första upplagan av TV4:s Talang och en av programledarna i P3:s Morronpasset. Hans svada var häpnadsväckande, hans språkliga begåvning överväldigande. Även denne komiker uppehöll sig så gott som oavbrutet vid ämnet sex, men på ett tonåringsvänligt och folkupplysande sätt. Däremellan lät han som en folkpartistisk politiker på speed, med sina underhållande moralkakor om svenskarnas fallenhet för i-landssjukdomar och vikten av att skippa Rinkebysvenskan och prata som en "riktig svenne" om man vill ha ett jobb. Kodjo Akolor var bitvis riktigt rolig.