Joanitter Kagoro kom till Sverige sommaren 2008. Till familjen i Uganda sa hon att hon skulle besöka en vän. Att hon egentligen flydde landet var en hemlighet som bara hon visste om.
‒Jag visste inte vad jag skulle säga till min familj eftersom de inte visste om min hemlighet.
Joanitter Kagoro var en framgångsrik journalist som arbetade för den ugandiska dagstidningen Red Paper, när hennes liv plötsligt tog en tragisk vändning.
‒En kollega kom och sa till mig att de hade fått tag i en lista som tidningen ville publicera. Det var en namnlista på hbtq-personer.
Vad ingen visste om, var att Joanitter Kagoro själv var homosexuell. Ibland frågade bekanta varför hon aldrig dejtade någon, men hon undvek alltid att svara.
‒Jag kunde inte berätta, för de skulle aldrig acceptera det.
Inte nog med att tidningen hade beslutat sig för att publicera namnlistan. Joanitter Kagoro fick också syn på ett bekant namn, namnet på någon som stod henne väldigt nära.
‒Min flickväns namn var med på listan. Vi bodde ihop och alla trodde att vi var vänner, men egentligen var vi ett par. Jag kunde inte hindra dem från att publicera listan, ingen visste att jag var homosexuell.
Listan publicerades, och hur dåligt hon än mådde fortsatte Joanitter Kagoro att gå till jobbet under en period. Men så småningom började hennes kollegor ifrågasätta varför hon reagerat så starkt, och det började skvallras om att Joanitter Kagoro var homosexuell. När hon inte fick lön på två månader, lämnade hon till slut jobbet.
‒Alla hade börjat bete sig konstigt mot mig, de förstod inte varför jag var emot publiceringen av listan. Jag kände plötsligt inte längre igen de människor ja hade arbetat med så länge, de tittade snett på mig och talade bakom min rygg.
Kartläggningen av homosexuella hade nu dragit igång, och efter att flickvännens namn publicerats fick Joanitter Kagoro och hennes flickvän flera okända samtal där de hotades till livet. Fram till nu hade alla trott att de var vänner, men nu visste många att så inte var fallet. Till slut blev det för mycket.
‒Inte nog med att vi försökte ta itu med alla hot, vi kämpade också för att få vårt förhållande att överleva, men det gick inte.
Joanitter Kagoro försökte klara sig på de jobb hon kunde hitta men blev tvungen att byta så fort hon kände sig hotad. Ingen fick upptäcka hennes sexuella läggning. Hon kände sig inte längre säker någonstans. Det faktum att familjen fortfarande inte visste något, var också något som påverkade henne. När en gammal vän tipsade henne om att hon borde fly till Sverige, tog hon chansen.
‒Han sa att jag borde komma hit, att jag inte skulle behöva vara rädd för den jag var.
Men flytten från Uganda till Sverige har inte varit lätt. Från att ha varit en framgångsrik journalist i hemlandet, flyttade hon plötsligt till ett land hon inte visste någonting om. När hon berättar om sitt förflutna, är det inte svårt att tyda sorg och ilska i rösten. Men saknaden är minst lika påtaglig.
‒Det är klart jag saknar Uganda. Hade jag fått välja var jag skulle vilja leva på jorden, utan att behöva vara rädd, hade den platsen varit Uganda. Men det är inte så, säger hon.
Hon är tacksam för att hon fått komma till Sverige, men berättar att hon har blivit diskriminerad på grund av sin hudfärg.
‒Du kommer hit för att du ska känna dig säker, men så känner du att du inte är accepterad här heller. Jag vill inte att det svenska folket ska betrakta oss som utlänningar, utan som mänskliga varelser som kan bidra till det bästa för landet.
I dag pratar Joanitter Kagoro fortfarande inte öppet om sin sexuella läggning med familjen. Det är inget de vill veta av.
‒När familjen frågade mig sa jag att de skulle acceptera och älska mig för den jag är, oavsett vad, säger hon.
På onsdag, 5 april, kommer Joanitter Kagoro till Katrineholm för att berätta om hur det är att vara hbtq-flykting.