Senast var det fotbollsproffset Erkan Zengin som tycker att fotbollslandslaget bara ska hyllas i pressen. Han tycker uppenbarligen att man kan tumma på sanningen.
Jag håller förstås inte med.
Alldeles för många gånger har jag fått höra att vi journalister ska stå som hejarklacksledare för de lokala lagen. När vi förklarar en 6–0-förlust så är vi bara negativa.
Men hur skulle det se ut om vi friserade verkligheten? Var finns då trovärdigheten hos läsaren, hos åskådaren som såg samma match och det inte är sanningen som förmedlas.
Tyvärr sträcker sig sammanblandningen av de två orden utanför idrottens värld. I veckan som gick hörde jag reaktioner på att det "är så onödigt att tidningen skriver om planerna för Kullbergska sjukhuset. Det skapar bara oro när tidningen är så negativ".
Ändå var det bara sanningen som förmedlades, utan någon som helst värdering i artiklarna.
Och vilket är alternativet? Att tidningen bara skriver när beslut är tagna? Den dagen hoppas jag aldrig kommer. Det är tidningens uppgift att berätta vad som händer, det gäller bara att lära sig vad orden betyder.