Thomas Zidén rythm n'blues trio, Nobodies bluseband, Bie Blues Band, Bill Öhrström
Bie bluesfestival
Lördagseftermiddagens regntunga moln låg som ett dovt hot över den uppbyggda festivalplatsen utanför det gamla mjölmagasinet i Bie. Mirakulöst nog så klarnade himlen upp lagom tills första bandet äntrade scenen och den nyinstiftade Bie Bluesfestival blev en folklig och musikalisk fullträff.
Thomas Zidén Rythm'n Blues Trio var en perfekt akt att öppna spelprogrammet. Med lagom busig attityd är Thomas Zidén en uppsluppen värmeförmedlare som når utanför scenkanten. Hans gitarrspel är av rent fysisk karaktär som inte står Angus Young långt efter. Tillsammans med den relativt nybildade trion fick han publiken att trivas. Med på stunden improviserade textrader – "Jag har åkt ända från Sköldinge" – och ett lagom varierat program fick han till och med en otippad gästartist att hoppa upp och jamma med på munspel. Trummisen Roger Ekström gjorde sitt jobb och musikerprofilen Andreas Löfas Lövgren, för dagen på bas, myste som en lycklig solskensdag. Det spontana och lättsamma får förlåta det mindre repeterade. Det är ju blues.
Mer välrepeterat och välarrangerat framstod Eskilstunabaserade Nobodies Blues Band.
L-G Magdic på gitarr; Jimmy Christensen, sång, gitarr och munspel; Peter Jigstedt, bas; Peter de Mander, keyboard och Kenneth Andersson på trummor lovar gott för en fortsatt god tillväxt i bluesfacket. Med många goda ingredienser i sin blueskompott förvaltar de arvet från sina husgudar med ackuratess. Speciellt det täta tunggunget i rytmsektionen, där bas och trummor har shufflepumpen på auto, imponerar. Bra sång, en gitarrist som har licksen i bakfickan och välarrat keyboardspel grundar för ett gott sound. Lite B.B. King, Elmore James och brittisk Chicago. John Mayall och Walter Trout samt The Blues Band refereras till som husgudar. Men där Thomas Zidén hade energin riktad utåt, kändes det som om Nobodies behöver jobba lite på det extroverta. Mellansnack som stannar kvar på scenen tar ner intrycket. Dessutom vet jag inte vad jag ska tycka om namnet. Nobodies Blues Band känns lite som äkta svensk självförnekelse.
Då har Bie Blues Band lyckats hitta rätt med både namn och attityd. BBB är kaxiga på rätt rått sätt. Stefan Ejnarsson är liksom bara på. Med sin vänsterhängda Strata mal han sig in i musiken som en actionhjälte på bovjakt. Jag gillar gitarrljudet som inte är för distat och inte för rent. Paul Nilssons trumspel är kreativt men stabilt. Han vågar göra det där lilla extra som skulle kunna hota att välta groovet men som gör att det svänger på när det sitter. Slutligen får man förundras bandets primus motor. Ulf Hellqvist på bas spelar som Stenmark åkte skidor. Det ser lätt ut men är oerhört effektivt.
Uffe är även drivande kraft bakom Bie Bluesfestival.
–Tanken är att det ska bli en återkommande tradition första lördagen i juli, säger han och refererar till slumpen när det gäller hur det kom sig att de träffade Bill Öhrström.
–Vi har samma bokningsagent i Nyköping och han rekommenderade oss som kompband för Bill.
Sagt och gjort. Blueslegenden Öhrström lirade i Nyköping med BBB – osannolik metod som inte kan återges här när det kommer till att spela orepade låtar – och det resulterade i att Bill Öhrström kom till Bie Bluesfestival. Han är en odiskutabel gigant när det gäller scennärvaro och som avslutande akt, tillsammans med BBB, får man hoppas att traditionen sätter sig och att det blir en bluesfestival nästa år också.