Han som vid 17 års ålder på fullaste allvar längtade till pension för att då får man sova så länge man vill. Han som då kunde sova fram till tolv på dagarna utan att ens vara utsövd.
Känner igen den där zombielooken på sonen nu. 14 år och så trött på morgonen att han i möjligaste mån försöker undvika mornar genom att gå upp tidigast på förmiddagen.
Jag jobbade i min ungdom som målare, och det var ju ett smart val i den mening att jobbet startar sju på morgonen. Och i en stad som Göteborg där firman hade jobb lite varstans kunde det vara uppemot en timmes färdväg med spårvagn och buss.
Det var nästan jubel och feststämning de dagar jag faktiskt kom i tid till jobbet. Det var inte många. Morsan tröttnade en morgon på att jag låg kvar efter attt ha blivit tillsagd säkert sju- åtta gånger att stiga upp.
Fick dock fart upp när denna vanligen så vänliga mor slängde ett glas vatten rakt i min trötta skalle.
Det är ett sätt som kan rekommenderas med ett nästan hundraprocentigt gott resultat.
Lång morgonsömn var länge min ständige och trogne följeslagare. Min vän och min fiende.
I dag kan jag faktiskt längta efter denna följeslagare när jag vaknar i arla och kvällstid inte sällan alls nickar till i tevesoffan, och någon av ungarna med fniss kör en armbåge i sidan på sin utslitne far och frågar: Du sover väl inte, och jag som vanligt förnekar till idiotins rand att jag minsann inte sov utan bara funderade på en viktig sak, som att halvera månadspengen för att de slår sin far.
Vilket de finner väldigt skojigt och inte tror ett ögonblick på.
Förr i världen har jag för mig att man faktiskt hade respekt för sina föräldrar ...
Det finns faktiskt undantag när det gäller det där att vakna klockan fem på morgonen. Det är när jag ska ut och resa och då med flyg som alltför ofta avgår på morgonen. Då sover jag inte alls. Resfeber och oro att missa planet gör att jag är superpigg hela natten. Det gäller inte minst hemresan då oron att missa planet och vara strandsatt i främmande land innebär att jag knappt sover på flera dygn. Att dessutom vara sunt orolig för att sitta innesluten i ett plåtskal 12 000 meter över land och hav gör inte möjligheten till sömn bättre.
När jag nu ser sonen sova gott och utan tillstymmelse till oro för att flyga, förutom möjligen oro för att behöva gå upp på morgonen, känner jag ett styng av avundsjuka. Men också en insikt om att jag skött mitt uppdrag, att föra den nya generationen ett steg framåt på utvecklingsskalan.
Från en trött generation till en ännu tröttare generation.