Om man tänker på lustspel och vad de brukar innehålla kommen man snart fram till så där 15-20 olika ingredienser som alltid måste vara med.
Det ska vara supar, hotell och testamenten, handfallna karlar och riviga fruntimmer, svekfulla inkräktare som gör sig finare än de är och så förstås kärlek med förhinder, goda hjärtan och lyckliga slut.
Det nyskrivna lustspelet Liljas pensionat av Lars-Magnus Cevert och Bo Ekman innehåller allt detta och lite till, som till exempel massor av sång. Och med tanke på att föreställningen är av ett lite mindre format, bara en timme lång och en ensemble på fyra personer, är det imponerande att manusförfattarna har lyckats stuva in så mycket.
Pensionat Lilja handlar om Hjördis Lilja. Hon är änka sedan fem år, och driver Pensionat Lilja, en inrättning som hon utvecklat genom åren ur den krog som hennes make en gång drev. Hjördis, som spelas av Cecilia Brunosson, har inget emot att uppvaktas av karlar, men hon klarar sig utmärkt på egen hand. Skulle hon gifta om sig så föll valet på den tafatte cykelhandlaren Knut-Sixten Andersson (spelas av Bernt Ström), som kommer till pensionatet för att äta middag varje dag. På Pensionatet arbetar fröken Dagmar Andersson, (spelas av Lena Andersson). Hon är det klassiska rivjärnet, pilsnerfilmernas huskors personifierad, och dessutom Knut Sixtens syster.
När Dagmar letar efter ett kontrakt från Anticimex hittar hon ett hittills okänt testamente från framlidne Herr Lilja. Av det framgår att hans sista vilja var att Hjördis skulle gifta om sig, senast fem år efter hands död. Annars ska pengarna gå till hans son Errolf från ett tidigare äktenskap.
Nu blir det bråttom, för redan nästa dag går tidsfristen ut. Ska Knut-Sixten Andersson komma till skott och fria till Hjördis?
Strax därpå dyker Errolf Lynn Lindenrask (Arne Eklöf) upp på pensionatet. Ingen vet att han är sonen, och han råkar förstås få se testamentet. Han inser att allt han behöver göra är att se till att det inte blir något bröllop inom ett dygn, sedan ärver han faderns pengar.
Så är förvecklingarna i gång. Det slutar lyckligt förstås, men hur ska vi inte avslöja här. Liljas pensionat är hur som helst ett snällt och alldeles rumsrent lustspel som andas kärlek till genren, mellankrigstiden, husmanskost och gamla pilsnerfilmer. Jag anar att rollnamn som Hjördis och Dagmar anspelar på komediennerna och pilsnerfilmsdrottningarna Hjördis Pettersson och Dagmar Ebbesen.
Att ensemblen inte är så stor gör att tempot hålls uppe genom alla turer och att historien inte har allt för många trassliga utvikningar. Sångerna, som är gamla örhängen som fått nya, snärtiga texter, för historien framåt, till ackompanjemang av Peder Larssons dragspel.
Liljas pensionat är en helt igenom trivsam föreställning.