Under det senaste året har jag flera gånger funderat över om jag ska skriva något om kungahuset och monarkin. Det är ju ämnen som i allra högsta grad är på tapeten, med bröllop och spekulationer om otrohetsaffärer.
Men jag har hittills avstått, främst för att detta Sverigegarnityr helt enkelt inte är lika intressant som mycket annat. För att än en gång referera till min häst, jag tänker hellre på den än på kungahuset.
Om jag fick bestämma skulle Sverige inte vara en monarki. Men jag har också tänkt att det finns så många frågor som är viktigare att driva. Mänskliga rättigheter (i vilket jag inbegriper kvinnofrågor), tolerans, miljöfrågor, yttrandefrihet, det finns hur mycket som helst.
Men senaste veckan har jag faktiskt kommit att bli riktigt engagerad i alla turer kring Victoria, Daniel Westling, Kungen och Sveriges statsskick.
När SOM-institutet vid Göteborgs universitet i veckan vid ett seminarium presenterade siffror på hur svenska folket ser på monarkin visade det sig som jag länge har trott: att folk kanske inte är så positiva till den som vi tror. Bara 56 procent vill ha kvar monarkin i Sverige, fast folk går runt och tror att nästan 70 procent vill det. Det var emellertid sex år sedan, intresset för att behålla kungahuset dalar snabbt.
Fler än jag börjar tycka att institutionen är förlegad och inte tillför mycket positivt till vårt samhälle, annat än att den ger kvälls- och damtidningar något att skriva om.
Efter det att Victoria och Daniel Westling gett uttryck för en önskan om att de under sin kommande vigsel ska ha en så kallad brudöverlämning, börjar jag dock alltmer luta åt att monarkin rentav är skadlig.
För ett par månader sedan satt vi i fikarummet här på tidningen och skvallrade i största allmänhet. En av mina arbetskamrater berättade då om ett bröllop i bekantskapskretsen där man hade infört en ny, idiotisk ritual, förmodligen inspirerad av amerikanska och brittiska filmer och tv-serier. Brudens far skull leda in sin dotter i kyrkan och överlämna henne till den blivande maken.
Vi tjejer 40+ som satt där i fikarummet höll på att baxna.
– Vilket trams. Håller folk på med sådant i Sverige? Det är ju för tusan ett uttryck för hederskultur, att kvinnan övergår från en mans "ägo" till en annans!
– Jo, men det blir allt vanligare, visste våra yngre kolleger.
Men jag kunde aldrig drömma om detta! Att kronprinsessan Victoria och Daniel Westling tänker sig en brudöverlämning strider mot vår svenska tradition. Jag trodde att kungahuset var till för att värna den.
Själv är jag gift sedan många år tillbaka, i en kyrka med vit klänning, promenad uppför altargången, ringväxling och hela balunsen. Min pappa var förstås med, men han satt på första bänk tillsammans med min mamma och mina syskon.
Gå fram till prästen fick jag göra på egen hand, sida vid sida med blivande maken. Något alternativ fanns inte. Även om själva äktenskapet inte har så mycket med vigselakten att göra, utan med varje dag efter den, var det en mycket viktig dag i mitt liv, med stort symbolvärde för mig och min man.
En kunglig vigsel har ett oerhört mycket starkare symbolvärde, eftersom det åses av så många människor och skickar signaler till en hel nation om hur ett "fint" bröllop ska gå till.
Victoria borde veta bättre. Även om jag bara var ett barn då, kommer jag ihåg när hon föddes. Det var det inte självklart att hon skulle bli kronprinsessa, utan man fick ändra grundlagens successionsordning för hennes skull. En av de första jämställdhetsfrågorna som jag blev medveten om.
Glädjande nog är jag inte ensam om att förfasa mig över överlämningsplanerna. Kyrkan är emot dem, eftersom de strider mot Svenska kyrkans ordning.
Hur som helst behöver i alla fall inte jag något SOM-institut för att mäta mitt förtroende för kungahuset i dag. Det har sjunkit från en låg nivå till den absoluta botten. Vigseln i Storkyrkan den 19 juni borde förses med varningstext:
"Varning! Kan innehålla spår av hederskultur!"