Den mest intensiva skoldebatten är tvivelsutan lokal. Ett nedläggningshot mot en skola engagerar människorna i den hotade skolans närhet mycket mer än alla läroplansrevisioner tillsammans. De allra flesta har på något sätt kontakt med skolan; i byar och på små orter är skolbyggnaden något av en medelpunkt och kanske samlingsplats för stora och små.
Särskilt för skolor utanför tätorterna gäller att de aldrig har varit så betydelsefulla som när de är hotade. Tänk till exempel Flodafors, Baggetorp eller Österåker. Det dröjer kanske inte innan till exempel Strångsjö skola än en gång hotas på allvar – och blir superviktig.
Bara delvis sant
Göran Persson sägs ha kommunaliserat skolan när han var skolminister. Kommunaliseringen anses ha trätt i kraft 1991. Innan dess anses skolan ha varit statlig. Men det är bara sant till viss del. Skolan var inte helstatlig. Lärarna var statligt anställda. Övrig skolpersonal, måltidspersonal, vaktmästare, kuratorer med flera var anställda av kommunen. Skolbyggnaderna var kommunala. Skolcheferna kommunaliserades redan före Perssons kommunalisering.
Lärarnas Riksförbund kräver att skolan åter förstatligas. En del politiker, mest folkpartister med nuvarande skolministern i spetsen säger att de vill förstatliga skolan. Jag vet inte om de fullt ut menar vad de säger eller om de nöjer sig med den gamla ordningen med dubbla huvudmannaskap. Alltså att lärarna ska vara statligt anställda medan skolan i övrigt ska vara kommunal.
För länge sedan, så länge sedan att det säkert är preskriberat, var jag med i skolstyrelsen i Katrineholm. Det var på den statliga tiden. Fast skolstyrelsen var förstås kommunal. Jag minns att lärarlönerna bestämdes efter i förväg bestämda tabeller. Tabeller med poäng och tabeller med lönegrader och löneklasser. Lärarna fick poäng efter sina utbildningar. Det var bara att räkna och titta efter vilken lön poängen gav. När nya lärare skulle anställas var det bara att räkna poäng. Det var lag på att sökande med högst poäng skulle ha jobbet.
Subjektiva bedömningar
Poängen med poängerna var att det inte gavs minsta utrymme för godtycke. Problemet var att det inte heller fanns utrymme för att bedöma om en sökande till en lärartjänst kunde undervisa. Andra inom andra områden vanliga bedömningar, till exempel samarbetsförmåga, fick inte heller göras. Knappast ens i enstaka undantagsfall. Problemet med just bedömningar är att de alltid är mer eller mindre subjektiva.
Jag förstår inte riktigt varför skolan skulle bli bättre om enbart lärarkåren förstatligades. Lärarutbildningen är ju redan statlig. Liksom läroplanerna. Med undantag för den eventuella poängberäkningen av lärarkompetensen kan jag inte se någon poäng med det. Eller tänker sig förstatligandets företrädare att staten ska ta hand om skolan som helhet? Tänk så lättade kommunpolitikerna skulle bli!
Kreativ byråkrati
Någon effektiv byråkrat kan säkert lätt tabeller om inte endast lärartäthet utan också till exempel erforderlig lokalyta per elev, intervaller för skollokalers städning och allt annat viktigt. Sedan är det bara att räkna ut hur många skolor som behövs. Vilken skola som ska läggas ner i händelse av minskat antal elever bestäms av någon högre centralbyråkrat, som enligt gällande reglemente har att i första hand lägga ner den skola som har det antalet elevplatser som motsvarar behovet av minskning.
Lönerna sätt naturligtvis av staten, som kanske till och med betalar ut dem. Sedan kan ju finansministern alltid kräva att få betalt av kommunerna för statens skolutgifter.
Det verkar väl rationellt?
En annan fördel för staten, kommunen och kanske för personalen, är att lärare och annan skolpersonal från kommuner med minskat elevunderlag direkt kan omplaceras till att tjänstgöra i kommuner där elevantalet ökar. Kommunpolitikerna behöver inte bry sig. Inte heller regering och riksdag behöver bry sig mer än att de ordnar till en lämplig lagstiftning. Tillämpningen sköts av anonyma centralbyråkrater. All diskussion blir därmed överflödig.
En bieffekt blir minskad arbetstid för ett antal kommunalråd. Men om antalet kommunalråd därmed också minskar är en öppen fråga eftersom den fortfarande är rent kommunal.
Så här illa blir det säkert aldrig. Men medge att ett kreativt förstatligande ger många rationaliseringsmöjligheter!
Inför skolans helkommunalisering var Göran Persson som vanligt vältalig om hur verkligt demokratisk skolan skulle bli. Årliga skolplaner skulle beslutas av kommunfullmäktige efter öppen, lokal debatt. Kanske blev det i begynnelsen några sådana debatter i några kommuner. Men det dröjde inte länge innan de som egentligen bestämmer om sådant kom på att den lagstadgade skolplanen med fördel kunde läggas in i budgeten så att planen inte blev en särskild punkt på fullmäktiges agenda.
Begravdes enkelt
Den demokratiska iden om årliga lokala skoldebatter begravdes enkelt i de kommunala budgetluntorna och jag undrar hur många kommunpolitiker som i dag ens vet att det ska finnas årligen genomgångna kommunala skolplaner. Alltså planer som handlar om hur skolans och undervisningens innehåll ska bli så bra som möjligt för dem som skolan är till för mer än huruvida den ena skolbyggnaden är mer värd att bevara än den andra.
Allvarligt talat tror jag inte att de som säger sig vilja förstatliga skolan räknar med att staten ska ta över skolorna. Och jag förstår inte riktigt poängen med att förstatliga lärarkåren. Faktum är nämligen att staten, enligt gällande grundlag, har möjlighet att bestämma vad och hur mycket den vill om skolan och ändå kalla den kommunal och låta kommunen sköta den.
För hur det än är och vad vi än kan tycka om nivån på den lokala debatten så är den oundgänglig för demokratin och medborgarnas engagemang. Politikerna måste lyssna och ta till sig argument. Men de är valda för att fatta beslut. Och alla politiker kan aldrig tillfredsställa alla!