Trots hård konkurrens med festivaler som Skogsröjet i Rejmyre och Sommarens Sista Suck i Eskilstuna lockades en relativt stor skara ut till Inferno för en dos punk i lördags kväll. Eller snarare tre doser, varav den första hämtades hit från just Eskilstuna.
Operation Nothing är en rutinerad grupp på de lokala scenerna trots de tre medlemmarnas ungdom. Det är också en tajt enhet som inte ens låter en avspelad bassträng störa nämnvärt. Trion spelar punk av det mer melodiösa amerikanska snittet. Alltså musik i närheten av Bad Religion och Green Day.
Att den typen av punk är gångbar just nu är jag inte så säker på. Men bristen på trendighet verkar inte beröra Operation Nothing som inleder kvällen med en spelglädje utöver det vanliga och med riktigt bra låtar.
På väg att falla sönder
Asta Kask har aldrig varit ett trendigt band, men är ändå ett av landets viktigaste. Ett band som med trallvänlig punk och lättskrålade svenska texter inspirerat många generationer band. Däribland Kasta Mask från Flen.
Att Operation Nothings låtar håller i olika stuk vet jag eftersom jag hört en del av dem framföras akustiskt. Huruvida Kasta Masks alster skulle fungera i trubadurformat är jag mer osäker på. På Inferno-spelningen känns det som att de är på väg att falla sönder när som helst.
Kasta Mask är med andra ord inte världens mest samspelta kvartett, men det där svajiga är allt lite charmigt. Det är klassiskt punkigt på något sätt att det inte riktigt håller ihop.
Inferno överlägsen lokal
Som konsertlokal är Inferno överlägsen det sönderfallande Gamla Palladium-fiaskot. Förutom på en punkt – den geografiska placeringen. Som några långväga besökare konstaterade – med både andan och gråten i halsen när de trodde att de missat Mimikry – kan det lätt ta en timme eller mer att hitta ut till Inferno.
Fast just det avsides läget ses kanske som något positivt i en kommun där det anses vara ett bevis på att man prioriterar ungdomsverksamhet när man "inte sätter ungdomarna i ett fallfärdigt hus". Men vänta, var det inte precis det Katrineholms kommun tänkte göra genom att flytta ungdomsverksamheten till det fallfärdiga Palladium?
Nåja, Inferno-galans huvudattraktion Mimikry från Dalarna är en punkmaskin av gott slag med lite hårdrock i mixen. Inte minst hörs det på senaste Chips K-producerade albumet Alderland. Det liksom tidigare skivor innehåller en hel del starka låtar, även om deras största hit lär förbli En flicka som är stark. Den framförs förstås under kvällen som den moderna svenska punkklassiker den är.
Du och jag mot världen
Mimikry är ett sympatiskt punkband på så sätt att bandet – även om de under kvällen framför Strebers Högervindar – inte brukar ägna sig åt tomma slagord. Deras texter är av det mer personliga "du och jag mot världen"-slaget.
Sångaren Hjalmar "Hjalle" Östman stjäl showen. Flänger runt på scenen och hetsar publiken. Bjuder gärna på en pose när han ser en kamera. Allt detta på ett avslappnat sätt. En riktig scenpersonlighet.
Det skulle han inte kunna vara om han inte backades upp av en tajt rytmsektion i form av den hårt jobbande trumslagaren Jonas "Heavy" Stentäpp och den supertuffa basisten Mia Mästerbo. De flankeras dessutom väl av gitarristerna Anders "Apan" Andersson och den för kvällen vikarierande Anders Brandström.
Efter en svettig spelning där materialet till stor del hämtas från Alderland lämnar Mimikry en nöjd publik (och recensent) med en sista "tjottablängare" (Hjalles ord) i form av 500 mil, gruppens egen version av skotska Proclaimers gamla stompiga hit I'm gonna be (500 miles).