Hej
"Svarta massan" är en nostalgisk återblick på 1940-talet då vi endast ägde en tramcykel som fortskaffningsmedel.
På SKF jobbade flera tusen man och de flesta skulle hem på lunchen för att äta. Någon matservering på jobbet fanns ej.
Det blev därför trångt på Köpmangatan då "Svarta massan" vällde ut för att komma hem, äta och vara tillbaka på "mekan" och "gjuteriet" klockan 13.00.
I låten "Svarta massan" vill jag illustrera hur det kunde se ut på Köpmangatan–Fredsgatan i Katrineholm.
I det fall några läsare har musiköra, kan de sjunga den till marschmelodin "Alte Kameraden".
Vänliga hälsningar
Åke Jacobsson
Svarta massan
Sot, sot, sot, öppna porten fort, fort, fort
för nu ska vi hem från skrot och rök och damm.
Ut, ut, ut, veckans slit är slut, slut, slut.
Svarta massan väller Köpmangatan fram.
Fri, fri, fri såsom fågeln äro vi, vi, vi,
ända fram till måndagsmorgon klockan sju.
Alla har brått som satan, gå inte mitt i gatan,
borgare och bönder se er för!
Bred, bred, bred, massan väller fram, fram, fram.
Hela Köpmangatan full av cyklar blir.
Pelle, Sven åsså Kalle Kula sen och så Gösta Jonsson,
han med egen sil, Strångsjöknut, se där står det ju en snut,
uti Konsumhörnan måste han slå stopp.
Vi måste få passera, ingenting får fallera,
vi från SKF ska fram.
Nu på Fredsgatan mot Vivex trampar ner,
en del bromsar enär hemmets dörr de ser, en åt höger, en åt vänster.
Men de flesta av oss trampar, trampar gatan fram uti kolonner.
Skynda, ja skynda, ja skynda till hemmet och våra gull,
känner i näsan hur matoset sprides från pappor och var kastrull.
Pang där punkterad däcket där bak,
nu blir det väldigt hett, att hinna hem och va på stan igen,
för bolaget stänger klockan ett.
När på förstubron vi står, välkomstkram av lilla mor vi får,
i vår kropp en ilning går,
trots att veckans slit har satt sitt spår,
efter middan tar vi lugnt,
vilar sen från gjuteriet tungt,
fram på kvällen är man stark, tar hustrun med till Folkets park.
När vi går i våran park
känns det som det var på egen mark, inga basar jagar oss,
för vår frihet vill vi alla slåss,
som på moln vi dansar fram, hörs trumpeter tara tam, tam, tam.
När vi sakta hemåt går,
kärleksfullt en stilla kram vi får.
Men ack vad söndan den går fort,
mycket mer vi velat gjort,
men en cykeltur till Djulö hann vi köra,
och vid kolonin vi kära svärmor lyckas störa.
Friheten den blev ej lång,
väckarklockan är på gång,
yrvaket på cykeln hoppar upp,
i svarta massans bistra trupp.
Åke Jacobsson