I onsdags greps en man i Katrineholm, misstänkt för folkrättsbrott i Syrien. Han förhördes av polis men släpptes senare.
Åklagaren i fallet, Reena Devgun, är mycket förtegen. Hon vill inte berätta vilken koppling den misstänkte har till Katrineholm och Sverige. Inte heller på vilken sida i det syriska inbördeskriget han stridit eller vilka brott han är misstänkt för.
Inom polisen finns en särskild, nationell grupp som arbetar med att utreda folkrättsbrott – folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Brotten kan vara begångna varsomhelst i världen. På senare år har anmälningarna oftast handlat om händelser i Irak och Syrien, men svenskt rättsväsende har också utrett till exempel folkrättsbrott i Rwanda.
Förra året kom cirka 140 anmälningar om folkrättsbrott in till polisen. De flesta kommer via Migrationsverket, där asylsökande kan ha berättat om händelser som misstänks vara folkrättsbrott. Men av alla anmälningar är det bara ett fåtal som leder till åtal. Under de senaste elva åren har elva åtal väckts, vilket lett till tio fällande domar.
Det berättar Patricia Rakic Arle, chef för polisens grupp för utredning av folkrättsbrott.
Fallen är ofta svåra att utreda: inte sällan saknas vittnen, målsägare och teknisk bevisning. Brottsplatserna ligger av förklariga skäl ofta i områden med pågående konflikter, som är omöjliga att besöka.
– Den största utmaningen är att det är svårt att hitta bevis, säger Patricia Rakic Arle.
I fallet med den man som greps i Katrineholm inväntar åklagaren resultat av tekniska undersökningar av beslag som gjorts. Därefter ska beslut tas om utredningen ska fortsätta eller inte.