Men VM är fortfarande en påminnelse om ett dåligt samvete jag har.
Det var en fredagskväll. Just en sådan där kväll när närmare tio lokala fotbollsmatcher ska ringas in och skrivas. Alla slutar 21.50, alltså 40 minuter innan sidan med alla dessa notiser och resultatbörs ska vara klar för att skickas till tryckeriet. Matematiskt har man alltså mindre än fyra minuter på sig per match att prata med tränaren, skriva notisen och montera på sidan. Det är de kvällarna klockan har en förmåga att ticka alldeles för fort, men ändå saktare än pulsen när telefonsignalerna ekar och tränaren i andra änden inte svarar.
Luren läggs på för att kasta sig över nästa match. Men en intresserad läsare hinner emellan. Jag vet än i dag inte vem han är, eller var. Men han ringde varje veckoslog med samma fråga: "har du några resultat?"
Han nöjde sig inte med de bästa lagen, han envisades och ville veta allt, ända ned till division gärdesgård. Tio minuter senare ringde det igen. Samma röst, samma fråga.
Utan att tänka mig för svarade jag "ja, Sverige–USA slutade 4–4" samtidigt som jag hörde mannens tv-apparat i bakgrunden och de exalterade kommentatorernas höga röster om hockeydramat. Det hände på den tiden SVT sände matchen med en timmes fördröjning efter TV3, så om det inte är preskriberat i dag passar jag nu på att be om ursäkt för att jag förstörde den fredagskvällen för en med större VM-intresse än mitt.