Efter att ha grävt igenom alla osorterade papperstravar hade jag dessutom lyckats hitta den där lappen som jag och dottern i förväg skulle fylla i som samtalsunderlag.
Att intervjua barn hör till det svåraste som finns, likt medietränade toppolitiker svarar de svävande "Bra" och "Vet inte" på det mesta. Det är som Sven Melanders odödliga sketch där han som reporter vill ta reda på vad barn önskar sig mest i hela världen och till slut får ett vredesutbrott.
Långsamt tråcklar vi oss genom svarsformuläret med journalistmammans garnhärva av följdfrågor. Först på frågan om vad ätteläggen vill lära sig mer av tinar hon upp i ett soligt leende. "Tja, jag kan ju inte köra bil ... och så vill jag lära mig engelska så jag förstår vad du och pappa pratar om."
Efter en konstpaus lägger hon till att hon vill lära sig engelska i smyg för annars kommer hennes föräldrar bara raskt att byta till ett annat hemligpratspråk.
Tänker stilla att vi vuxna borde anamma barns obegränsade tilltro till att man kan lära sig vad man vill. Som Heidenstam skaldade: "Det är skönare lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna en båge".
Vi föräldrar får friska upp rövarspråket om vi ska snacka hemlisar i fortsättningen.