Det var ju inte såhär det skulle bli, eller hur? 12-gradigt badvatten, kolgrillar som släcks i regnet och en himmelsfärg som får en att undra om det är juli eller jul. Det klagas, det klagas på att det klagas och snart klagas det väl på att det klagas på att det klagas, på vädret. Men just jag är inte nämnvärt besvärad, jag jobbar nämligen hela sommaren. Det rådande vädret gör mig mer skadeglad än deppad. Det är åtminstone vad jag försöker intala mig själv. Förlåt.
För det är ju så för oss "ungdomar", det är på sommaren det finns jobb. Vad är väl en iskall öl i solen, mot åtta timmar på en 35-gradig, underbemannad redaktion? Ett dopp i det blå efter ett par timmar på en solvarm klippa, mot tåget utan AC från centralen 06.37? En dag i sandlådan med sonen, mot en halvljummen lunchlåda utan sällskap? Nä, "ja ä inte bitter".
Det där med hela sommaren var en liten lögn, jag fick ledigt två dagar i juli och det blev en trip med familjen till mammas sommarstuga på Österlen i Skåne. Vi besökte gårdsbutiker och åkte ånglok. Underbart på alla sätt och vis såklart, men en sak slog mig.
Som barn åkte vi på ständiga bilsemestrar med familjen, ofta till olika hus som vi hyrde i Skåne, eller till svenska fjällen. Det skulle vandras i berg, gås på obskyra museer och ätas torra bakverk. Ofta satt jag och plastbror Björn kvar i bilen och spelade Gameboy medan de vuxna tittade på en grav där någon gammal författare hade legat och multnat sedan medeltiden.
Men så växer man upp och allt förändras. Jag har frivilligt vandrat både Kungsleden och i Alperna. Resorna till Skåne är nu för tiden fantastiska, trots att jag gör samma saker som för 20 år sedan. Har jag blivit gammal? Har jag blivit mina föräldrar? 30-årskrisen flåsar som aldrig förr.
Men det är väl så, cirkeln sluts på något sätt. Alla ska vi födas, leva, dö, och någonstans där emellan bli vuxna. Nu gäller det bara att förklara allt detta för min egen son, så kanske han lämnar paddan i bilen och följer med till den där graven när det väl är dags för det.